I en post på plattformen X så skrev jag att vi behöver prata mer om att Peter Wennblad, chef på SVD, försvarar folkmord och han svarade med ett hot om förtalsanmälan.
Jag trodde fan aldrig att jag skulle behöva diskutera med en chef för en av landets största tidningar om att ett folkmord äger rum. Men nu gör jag det, och jag skäms över detta faktum. Men inte minst skäms jag över att han anser att jag borde förtalsanmälas för detta.
Folkmordet i Gaza är inte bara en tragedi för det palestinska folket, det är vår tids moraliska lackmustest. Vem som klarar provet – och vem som sviker – säger allt om den kompass man bär i alla andra frågor. Att Svenska Dagbladets ledarsida i detta läge väljer en konsekvent proisraelisk hållning förtjänar att kritiseras. Jag gjorde det. Det borde ha mötts med argument, inte hot. Istället möttes jag av besked om rättsliga processer, både offentligt och i privata meddelanden.
Det är inte bara ett oacceptabelt beteende av en kollega, utan av en biträdande chef för en av Sveriges största ledarsidor. Och det säger något om klimatet i vår bransch. För något har förändrats. Den respekt man tidigare kunde känna för kollegor, även i de hårdaste meningsskiljaktigheterna, verkar ha eroderat.
Visst, många håller sig fortfarande till det hederliga samtalet. Men det som skedde här är talande: som om mediabranschen allt mer antar en Trump-liknande hållning, där man ser kritiska röster inte som motparter att diskutera med utan som fiender att tysta. När hot ersätter argument och när positioner skyddas med juridiska muskler i stället för intellektuell hederlighet, då är vi riktigt illa ute.
Hot om förtalsstämningar är inte något nytt grepp. Det är en strategi extremhögern använt återkommande de senaste åren – och som jag själv har drabbats av. Därför blir det än mer anmärkningsvärt när en etablerad chef på en ledarsida använder samma metod. Han vet exakt vad det signalerar. Och han vet att det skrämmer många till tystnad, vilket i sig är en del av syftet.
Det här handlar inte om att klanka ner på Svenska Dagbladet som tidning. Tvärtom – jag har själv skrivit där, arbetade där som frilans mellan 2017-2019 och uppskattar många av deras journalister och vet vilken otrolig journalistik som förs på den redaktionen. Och som jag är så tacksam för, inte minst i denna tid. Men. Jag vill gärna fortsätta tro att det finns en ryggrad kvar i branschen, en idé om att vi bär ett gemensamt ansvar för det offentliga samtalet.
Det här beteendet, från en person i chefsställning, kan inte accepteras. För frågan är större än jag och Peter Wennblad. Den handlar om spelreglerna för vårt offentliga samtal. Om kritik bemöts med hot om repressalier är det inte längre ett öppet samtal – då är det början på tystnaden. Och om jag möter detta, som offentlig person, då kan läsaren bara föreställa sig vad palestinaaktivister tvingats genomgå de senaste åren. Det drev de (vi) utsätts för, den smutskastning, medvetna fultolkning, allt för att de (vi) försöker säga att ett folkmord äger rum just nu. Varje dag vi fortsätter använda begrepp för att beskriva folkmordet som något annat än vad det är så – de facto – försvarar vi det.
Ett samhälle som tystnar i en tid som denna, när världen står inför en historisk katastrof, förlorar något som inte går att reparera. Och låt oss vara tydliga: Den som inte erkänner det, och dessutom hotar andra med repressalier för att de påpekar att man är ute och cyklar, kommer själv att skriva in sig i historien som folkmordsförnekare. Det behövs inte mina tweets för att konstatera.
Att Omvärldsakademin äntligen finns som förening.
Att invasionen av Gaza stad numer är ett faktum. Låt oss alla göra vårt bästa i att stoppa detta folkmord.
