Nu har det gått två månader sedan jag stod i Almedalen och lyssnade på när den självutnämnda demokratiaktivisten Simona Mohamsson, Liberalernas partiledare, höll sitt tal. Och jag kunde inte begripa varför ingen i helvete ställde den mest uppenbara frågan. Hur kan en partiledare som profilerar sig på demokrati prata om allt annat än Palestina när ett folkmord pågår i realtid, och när hennes egen familj upplevt konsekvenserna av den israeliska ockupationen på nära håll? Hade jag haft rötter därifrån hade jag inte kunnat tänka på något annat, men uppenbarligen kan hon det.
För att förstå kontrasten måste man backa. Hennes pappa föddes 1958 i Haifa, tio år efter al Nakba när hundratusentals palestinier fördrevs. Under hans barndom var Haifa en stad där palestinierna successivt trängdes undan och levde under hårda restriktioner. Han kom senare till flyktinglägret Nahr al-Bared i Libanon. Det är ett arv av fördrivning, ockupation och att se sin framtidstro krossas. Det är berättelser som formar en familj, en bakgrund som gör det ofrånkomligt att frågan om demokrati och frihet också måste handla om Palestina.
Och medan Simona turnerade med sin bok om demokratikampen i Hongkong hittade jag på hennes mammas helt öppna Facebooksida delningar av inlägg med Palestinaflaggor och vittnesmål från Gaza. Inte något extremt, utan det som tusentals andra fredsaktivister delar varje dag. Att ingen journalist ens orkat göra den enklaste sökningen för att se kontrasten mellan familjens bakgrund och Liberalernas officiella hållning är för mig obegripligt.
För det är just här hyckleriet blir så tydligt. Hennes SD-kollegor vill utvisa Palestinaaktivister. Hennes egna partikamrater gör sitt bästa för att smeta ner fredsrörelsen som terrorromantiker. Hela hennes regeringsunderlag håller fast vid att Israel är Mellanösterns enda demokrati. Och här står alltså Liberalernas partiledare, med en familjebakgrund som omöjligt kan ha undgått henne, och väljer att tiga.
Jag vet redan vad högern kommer säga. Att detta är identitetspolitisk onani. Men min poäng är enkel: de kopplar själva ständigt ursprung till åsikter när det gäller muslimer, förorter och invandrare. Så då borde det inte vara ett problem när jag pekar ut hyckleriet hos en demokratiaktivist som konsekvent duckar frågan om Palestina och dessutom råkar ha rötter därifrån.
Det handlar inte om att kräva att hon ska tycka något bara för att hennes mamma delat inlägg med en Palestinaflagga. Det handlar om att se den politiska strategin. Hon har valt Hongkong som karriärväg, en säker terräng för svensk mittfåra där man kan tala om demokrati utan att det kostar något. Palestina däremot skulle innebära tre val: tala och riskera karriären, tala i kod och bli otydlig, eller tiga och bli inkonsekvent. Hon har valt det sista.
Och där står vi, med en partiledare som säljer in sig som demokratiaktivist men lyckas ducka den konflikt som format hennes egen familjs historia. Det är är lika trovärdigt som en nykterist som alltid råkar ha fickan full av kvitton från Systembolaget.
Att det är ett år kvar till valet och att vi behöver organisering.
Allt den här regeringen har förstört. Invandrarna de förföljt, klimatet som de förstört och ett livsmedelspolitiskt råd bestående av Arla och Coca Cola.
