Sommartid är fjällvandrarens högtid. Särskilt nu i augusti, när stigarna torkat, luften är mild och myggsvärmen börjat skingras.
Vandraren har ett särskilt förhållande till sin packning. Varje pryl och plagg är noga avvägt. Inte ett gram tas med i onödan – varje föremål måste förtjäna sin plats. För vissa blir planeringen nästan rituell. Andra lär sig den hårda vägen: att en borttappad tändsticka eller ett punkterat liggunderlag kan bli mer än bara obekvämt.
Men oavsett erfarenhet föds samma insikt: det man bär är det man har, och det man har måste gå att lita på.
Den relationen – till tingen – är ovanlig i vår vardag. På fjället blir varje sak oumbärlig. Den måste fungera, hålla, tåla. Det väcker tankar om hållbarhet – vår tids ödesfråga. Skulle vi kunna leva så även utanför leden?
En av vandringens tysta lärdomar är att hemmet inte sitter i väggarna, utan i förhållningssättet. “Wherever I Lay My Hat (That’s My Home)”, sjöng Paul Young på 80-talet – men Marvin Gaye var först, redan 1969. Titeln passar snigeln lika väl som vandraren: båda bär sitt hem. Och båda rör sig långsamt framåt, med omsorg om lasten.
Men så ser inte vår samtid ut. I dag äger vi fler saker än någonsin – och konsumerar i allt snabbare takt. Vi köper nytt inför varje säsong, väljer kvantitet framför kvalitet, fyller garderober med plagg som sällan hinner slitas ut. När valmöjligheten är oändlig, blir valet ofta ogenomtänkt.
Minimalism har i sig blivit en livsstil – till och med en underhållningsgenre. När Marie Kondo slog igenom med sin metod att bara behålla det som “sparks joy” rensade många sina hem, men få ändrade sina vanor. Det är lätt att slänga – svårare att sluta samla. Kondo tömde våra lådor, men vandringen kan lära oss att aldrig fylla dem igen.
Fjället är konkret. Det är också obönhörligt. För mycket packning straffar sig direkt. Där är minimalismen inte en estetik – den är en nödvändighet. Och även om nybörjare ibland ses kånka på överlastade ryggsäckar, lär sig de flesta snabbt: att bära mindre är att orka mer.
Vi behöver inte tjugo par skor. Vi behöver inte fler t-shirts än vi minns att vi har. Ändå fortsätter vi fylla på. Och varje sak vi köper – oavsett kvalitet – kräver resurser. Fem billiga plagg innebär inte bara sämre hållbarhet, utan ofta fem gånger större miljöpåverkan än ett genomtänkt val.
Det borde vara enkelt. Men vi lever i ett system där enkelhet förväxlas med lågt pris – där det snabba och många ses som smart, trots att det ofta sliter mest.
Fjället lär oss något som vardagen fått oss att glömma: att trygghet inte handlar om att ha mycket, utan om att bära rätt saker. Att kvalitet överlever kvantitet. Att det vi tar med oss formar våra steg – och vår framtid.
Snigeln bär sitt hem. Vi bär vår konsumtion, som tynger planeten till bristningsgränsen. Kanske är det dags att välja ett annat skal.
Att kejsarna, både på andra sidan Atlanten och här hemmavid, är nakna och att alla ser det. Internet glömmer aldrig.
Att vi ska behöva nå en etisk såväl som en klimatpolitisk botten, innan det blir bättre igen. Planeten glömmer inte heller.
