Djurindustrin älskar argument som får deras verksamhet att se oförarglig ut, eller rent av som om den gynnar djuren, skriver Johanna Månsson. Hon uppmanar djurrättare att stå fast vid att inga djur ska tvingas leva i fångenskap.
DEBATT. I djurrättsrörelsen borde vi stå enade kring en självklar princip: att varje individ, människa eller ickemänniska, har rätt till sitt eget liv och sin frihet. Ändå ser vi gång på gång hur denna grundval urvattnas inifrån.
Det är lätt att peka på djurparkernas egna pr-kampanjer som problemet. Men en stor del av styrkan bakom deras fortsatta existens verkar komma från människor inom rörelsen som säger sig vara emot fångenskap – men som ändå försvarar industrins språk och premisser.
Jag minns en diskussion om djurparker där vissa deltagare beskrev den brutala verkligheten: få arter i parkerna är hotade, friska djur av hotade arter avlivas ändå, och nästan inga återförs till det vilda. De påpekade att talet om ”artbevarande” och ”utbildning” främst är efterhandskonstruktioner – försäljningsargument för att locka besökare och dämpa skuldkänslor. Deras fokus var glasklart: frihetsberövandet i sig är fel, oavsett syfte.
För det är just det som är kärnan. Riktigt bevarandearbete sker i djurens naturliga livsmiljöer – genom att man skyddar habitat, stoppar jakt och förändrar vår syn på andra djur – inte genom att stänga in dem bakom galler.
Men så kom svaret: det klassiska ”Jag är emot djurparker, men …”. Sedan följde en lista med argument om parkernas roll i bevarandebiologi, att avelsprogram kräver avlivningar, att många djurarter är ”framtida hotade” och att vi måste vara försiktiga så vi inte låter ”obildade” när vi argumenterar.
Det är exakt den typ av resonemang djurindustrin älskar! Det flyttar fokus från den principiella frågan om frihet till tekniska detaljer om hur exploateringen kan göras ”nyttig”. Och när veganer eller djurrättsförespråkare börjar tala som djurindustrin, då har djurförtryckarna redan vunnit halva slaget.
Detta är en välkänd maktstrategi: få kritiker att acceptera din spelplan. Pälsindustrin gör det med ”certifierade” farmer. Djurparker gör det med ”seriösa” kritiker som bekräftar deras ”viktiga roll”. Resultatet blir att exploateringen framstår som mer legitim och motståndet som splittrat.
Vi behöver inte fler som ger djurindustrin trovärdighet. Vi behöver fler som vågar stå fast vid befrielseperspektivet: inga kompromisser, ingen fångenskap, inga undantag. Frihet för alla individer – eller så är det inte djurrätt.
Håller du inte med? Se SVT-dokumentären Djurparkskriget. Titta djuren i ögonen och fråga dig själv: står du på deras sida, eller på fångvaktarens?
