Hon ligger i kökssoffan som är hennes kontor, viloplats och ibland hem för hennes ångest över tillståndet i världen. Hon vet att hon borde gå ut. Att det alltid lindrar att vistas bland träden. Hon borde resa sig och gå. ”Upp och ut och gå”, som hon sjöng för barnen när de var små. ”Stora stövlar på, tradidadidajda.” Men vissa dagar går det inte. Det här verkar bli en sådan dag.
Hon fäster blicken på murgrönan som de har i stället för köksgardin. En vän tog ett skott till den på ett socialt forum i Italien för länge sedan, på den tiden när det arrangerades sådana på alla nivåer från lokalt till globalt. Då när Attac-rörelsen drev frågan om en universell skatt på finansiella transaktioner. Hon undrar hur världen sett ut om de fått gehör för sina krav. Murgrönan ser rätt vissen ut. Den behöver planteras om i ny jord.
Hon orkar inte ta tag i det heller utan ligger kvar och undrar ur vilken mylla ett nytt globalt motstånd skulle kunna växa. Är det ur klimatrörelsen? Ur No king-demonstrationerna i USA? Ur motståndet mot kriget i Gaza? Alla dessa enfrågerörelser som rycker i varsitt ben på samma elefant. Den fossildrivna, militärindustriella bjässe som helt utan högaktning skiter i, och på, dem alla. Många verkar inte ens se den trots att den står där, mitt i rummet, som vore den en hydra där det växer ut flera nya ben så snart ett av dem gett vika.
”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter” står det i inledningen till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den är ratificerad av nästan vartenda land i världen, inklusive Sverige. Betyder de fagra orden något alls längre, när det inte längre är skämmigt att oavbrutet sätta sig och de sina framför andra, förneka vetenskap och upphöja lögner till sanningar? När det är accepterat att bura in barn, sälja vapen till stater som ägnar sig åt folkmord, att ta från de fattiga och ge till de rika och att förstöra framtiden både för sina egna barn och varenda annan liten tjatte? Det anses inte skamligt längre, men hon skäms ändå. Hon skäms å hela den rika världens vägnar så att det skär i bröstet och hon skäms för att hon själv inte förmår mer.
Hon vet att alla människor vill undvika att känna skam och tänker att det finns två sätt. Det ena är att inte bete sig skamligt och det andra är att ändra på vad som definieras som skamligt. Den senare möjligheten finns dock bara för personer med makt och inflytande. De som kan få med sig tillräckligt många gaphalsar som genom just sin gaphalsighet får oss andra att tro att vi är i minoritet så att normer – och värderingar – successivt kan förskjutas.
Hon tittar på fönsterglaset där regnet ritar mönster. Tunna vattenflöden och enstaka droppar rinner ihop, skiljs åt och förenas igen. De styrs bara av naturens lagar och är alla på väg åt samma håll. De dras utmed den hårdgjorda ytan ner mot marken. Mot myllan där vätan kan få vilande frön att växa. Kanske är det en bild av hur motståndet kan organiseras, eller snarare inte organiseras; utan bara obevekligt röra sig ner mot jorden där något nytt kan spira.
Hon reser sig ändå och tar stövlarna på. Det är dags att lämna soffan och börja gå. Hon ska skaffa ny jord till murgrönan i köket. För det finns förstås ett annat sätt att förändra, eller försvara, normer och värderingar. Om många människor sticker hål på elefanten, drar fram makthavarna ur klägget och påtalar att deras beteenden och beslut är både oacceptabla och skamliga. Om tillräckligt många ropar – nog nu! Skämmes, ta mig fan!
Skogen är full av gratisluncher.
Få av dem som behöver gratisluncher har möjlighet att ta sig ut i skogen.
