Ebba Busch är inte oppositionspolitiker eller en fristående debattör, utan en vice statsminister som offentligt går emot sin regering, skriver Mikael Bertilsson. Det försvagar Sveriges röst i världen och sår tvivel om respekten för folkrätten.
DEBATT. När Sveriges regering nyligen signalerade en omsvängning i utrikespolitiken gentemot Israel – där ett fryst handelsavtal med EU kom på tal som en markering mot blockerad nödhjälp till Gaza – valde vice statsminister Ebba Busch att gå ut offentligt och kritisera denna linje. Istället för att stå bakom regeringens officiella hållning valde hon att försvara den israeliska militärens agerande och föreslog att Sverige ska flytta sin ambassad till Jerusalem – i direkt strid med folkrätten och EU:s gemensamma politik.
Detta är inte en liten meningsskiljaktighet i en marginell fråga. Det handlar om Sveriges utrikespolitik, om internationell rätt, och om regeringens samlade trovärdighet. Och när vice statsministern, som är en av regeringens främsta företrädare, går på kollisionskurs med sina egna kolleger, skakar det i själva grunden för vad ett gemensamt regeringsansvar ska innebära.
Vice statsministern är inte en fristående debattör. Hon är inte oppositionspolitiker. Hennes ord väger tungt – både i Sverige och internationellt. När hon offentligt underminerar regeringens linje försvagas Sveriges röst i världen, och det öppnar för att vår utrikespolitik ses som splittrad, otydlig och politiskt färgad. Det är direkt skadligt för Sveriges långsiktiga relationer och för den legitimitet som krävs i diplomatiska sammanhang. En regering som inte förmår tala med en röst riskerar att inte tas på allvar av omvärlden.
Det är också anmärkningsvärt hur lättvindigt detta hanteras. Ingen tydlig markering kommer från statsministern. Ingen synlig korrigering sker. Det som borde vara en fråga om regeringsdisciplin och politiskt ansvar glider undan i ett spel där interna utspel tillåts dominera över gemensamma beslut. Det väcker frågan: Vem leder egentligen regeringen? Och vilket ansvar tar våra ministrar för den samlade politik som beslutats?
Ambassadfrågan i sig är djupt kontroversiell. Att flytta ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem är inte bara ett brott mot FN:s resolutioner – det vore också att erkänna en territoriell annektering som aldrig har godkänts av det internationella samfundet. Att detta föreslås av en svensk minister borde utlösa en mycket skarpare debatt än vad som hittills varit fallet. Det är inte bara ett utspel – det är ett försök att omformulera Sveriges roll i Mellanösternkonflikten på ett sätt som inte är förankrat i folkviljan, i riksdagen eller ens i regeringen.
Det handlar också om respekt för folkrätten. Sverige har länge stått upp för principen om att ockupation och ensidiga gränsändringar inte ska accepteras. Det är en hörnsten i den regelbaserade världsordning som små stater som Sverige är beroende av. Att nu, från regeringens inre krets, föreslå ett avsteg från denna linje borde väcka oro långt utanför partipolitiska skyttegravar.
Det är hög tid att vi diskuterar vilken typ av politiskt ledarskap Sverige behöver. Att vara vice statsminister innebär inte bara att driva sitt partis linje – det innebär också att stå upp för regeringsansvaret och respektera det gemensamma uppdraget. När det brister, som nu, är det inte bara ett partiinternt problem. Det är ett demokratiskt problem. Legitimiteten i regeringens politik vilar ytterst på dess förmåga att tala med en tydlig röst.
Sverige förtjänar en regering som inte bara fungerar tekniskt – utan som också inger respekt och förtroende. Det kräver sammanhållning, ansvar – och en vice statsminister som tar sin roll på allvar.
