Poliser fungerar bäst när de inte tänker för mycket på att göra sitt jobb, skriver Samt Selman. Inte när de missköter sina jobb, utan när de bryr sig och går lite utanför arbetsbeskrivningen – som polisen Rissa Seidou, som sommarpratade i onsdags.
I sitt Sommarprat berättar polisen Rissa Seidou om hur hon alltid svarar i telefon på sin fritid. Hon är tillgänglig för ungdomar på sociala medier, för mammor på telefon – även om de ringer mitt i natten. Hon berättar också att hon hjälper människor med administrativa uppgifter som arbetssökande eller studiemedelsansökningar. Att oroliga mödrar ringer henne på nätterna, att de vänder sig till henne när deras barn riskerar att hamna snett. Och Rissa svarar.
Hon berättar också att hon fått till sig av sin arbetsgivare att hon behöver tänka på sin arbetsmiljö. Hon behöver faktiskt inte ta emot tips utanför arbetstid. Men Rissa gör det ändå, för henne ingår det i yrket att inte bara utföra sina arbetsuppgifter. Det Rissa gör är inte hennes jobb och det är just därför det fungerar.
När jag lyssnar på Sommarpratet slås jag av en känsla av déjà vu. Jag har hört det här förut. Men inte av poliser, utan av anhöriga till gängskjutningarnas offer. Det Rissa berättar om har jag observerat och skrivit om i min intervjustudie om stigmatiserad sorg efter gängrelaterade mord: att det är just poliserna som inte (bara) gör sitt jobb som upplevs som mest mänskliga och empatiska.
I intervjuerna med anhöriga till gängskjutningarnas mordoffer är upplevelsen av polisens bemötande central. Polisen är trots allt den första kontaktpunkten i en mordutredning. Men än viktigare representerar polisen samhället. Polisens bemötande reflekterar tyngden av situationen och utgör i förlängningen en symbol för offrets värde och legitimitet som just brottsoffer. Men de anhöriga berättar om sin besvikelse över polisens bemötande. De berättar att poliserna upplevs som mekaniskt besatta av att göra sitt jobb, påbörja utredningen, samla bevis, hålla förhör, checka av sin lista över arbetsuppgifter. De anhöriga berättar att de känner sig förbisedda, oerkända, ensamma och övergivna i ett kritiskt ögonblick, när livet vänts upp och ner.
Men plötsligt händer det, en mänsklig och högst verklig person framträder ur uniformen. Någon minns en polis som utväxlar en empatisk blick när kollegan lämnar dödsbeskedet. Någon annan minns en tyst omfamning. Någon minns att en polis genuint beklagar sorgen. Någon minns en områdespolis som bygger långvariga relationer, hör av sig långt efter att fallet lagts ner. En del berättar till och med om poliser som kommer till området en helt vanlig dag, när inget hemskt har inträffat, och bara pratar vardagligt med de boende. Poliser som blir bjudna på mat, tackar artigt och visar intresse för olika kulturer. Poliser som lär sig fraser på andra språk och gör sig till en naturlig del av sammanhanget de verkar i. Det är de poliserna som sticker ut – de som inte (bara) gör sitt jobb, utan precis som Rissa gör lite mer.
Att sluta göra sitt jobb handlar inte om att negligera uppdraget, utan om att omförhandla vad uppdraget innebär. Det är ett uppbrott från den stelbenta institutionslogik som likställer professionalism med distans, effektivitet och rutin. Men för den som drabbats av tragedi är det inte en effektiv organisation som behövs – det är en människa. En människa som inte stirrar ner i ett formulär, utan som ser och agerar – även på sätt som inte är formulerade i arbetsbeskrivningen.
När Rissa rör sig mellan roller – som polis, medmänniska, mentor, ibland administrativ rådgivare – utmanar hon idén om att polisen enbart är en repressiv maktstruktur. Hon visar att tilliten till samhällets institutioner byggs i och genom mellanmänskliga relationer. I utrymmet där yrkesrollen tänjs och där innebörden av ansvar är relationell snarare än formell. I tider av social oro är det just där tilliten antingen byggs upp eller raseras.
Och kanske är det där polisen har sin största utmaning: att våga ta klivet ut ur regelverket när människan framför dem kräver något mer. Det är inte ett avsteg från uppdraget – det är att ta det på allvar. Är det något som fler poliser behöver ta till sig så är det just det. Nu kanske mer än någonsin, när gängvåldet skördar allt yngre liv och bidrar till allt mer polarisering i den allmänna debatten likväl i det sociala rummet, är det viktigt att polisen slutar göra sitt jobb – och börjar göra mer.
