Med ord kan man vända tankar och få människor att tro att anfall är försvar och polyester ett material för miljömedvetna. Vi behöver en bred samhällsdebatt om hur språket används, skriver Petra Söderholm.
DEBATT. ”Ord är mycket viktiga och kan ofta leda till oavsiktliga konsekvenser.” Så skrev Donald Trump den 1 augusti 2025, efter att ha beordrat amerikanska atomubåtar närmare Ryssland. Det är ett ovanligt uttalande – inte för att det är djupt, utan för att det säger sanningen: att språket i sig kan utlösa farliga skeenden. Och att orden inte längre är neutrala – de styr vår syn på verkligheten.
Det är något Vladimir Putin förstår mycket väl. I över ett decennium har han använt begrepp som ”skydda människor”, ”historiens rättvisa” och ”försvar” för att legitimera aggression och krig – inte bara inför det ryska folket, utan också för att påverka opinionen i Sverige, EU och väst. Det är språk som inte beskriver verkligheten, utan ersätter den.
Samma mekanism styr mycket av vår vardagskonsumtion. Plastgolv kallas ”miljöval”. MDF-luckor marknadsförs som ”hållbara”. Polyesterkläder – tillverkade av fossil olja – säljs som ”conscious” i snabbmodekedjornas reklam. Fast fashion-industrin pumpar ut 100 miljarder plagg per år, ofta tillverkade under usla arbetsvillkor med enorm klimatpåverkan. Trots detta kallar sig företagen ”klimatmedvetna” – bara för att det finns en symbol med ett löv på etiketten.
Vi säger att vi vill minska miljöpåverkan, men köper fem t-shirts för priset av en lunch. Vi säger att vi inte gillar krig, men ser på Tiktok-klipp där förödelse presenteras som estetik. Vi säger att vi vill ha ”fakta”, men matar algoritmerna med känslor, slogans och filter.
Det kan låta som satir. Och det är det också – bokstavligen. I filmen Idiotrepubliken (originaltitel Idiocracy, 2006) vaknar en genomsnittlig man upp 500 år i framtiden till ett samhälle där intelligens, eftertanke och verklighetsförankring utrotats av reklam, snabbmat, underhållningspolitik och ytlig masskultur. Det är en framtid där energidryck vattnar grödor, där domstolar liknar gameshows, och där ingen längre vet varför någonting görs – men alla följer slogans.
När filmen kom var den absurd. Nu känns den som ett dokumentärt förspel. Skillnaden är att vi inte behöver vänta 500 år. Vi har redan börjat kalla plast för miljövänligt, fossilt mode för hållbart, klimatförstörelse för omställning – och krig för fredsinsatser. Det som en gång var satir har blivit språklig verklighet. Och det farligaste är inte att vi tror på det – utan att vi slutat reagera.
Vi befinner oss i ett tillstånd där det inte längre är verkligheten som avgör vad vi tror på – utan hur något formuleras. Det gör kritiskt tänkande till en livsnödvändig färdighet, inte bara för elever, utan för alla medborgare.
Det behövs en bred samhällsdebatt om hur språket används till att:
• försköna våld och krig,
• dölja klimatpåverkan och miljöförstöring,
• sälja in ett livsstilsideal som är ohållbart
• och normalisera destruktiva system genom ord som låter goda.
Vi måste sluta acceptera språk som ersättning för ansvar. Vi måste börja tala om propaganda som något som sker även i fredstid – även i väst. Och vi måste erkänna att det inte bara är makthavare som formar framtiden, utan också vi själva – genom vad vi väljer att tro på, sprida, köpa, och lära våra barn.
Vi lever i en tid då verkligheten är trängd mellan berättelser. Ord kan döda. Men rätt använda kan de också väcka.
Frågan är inte bara vad som händer i världen. Frågan är vad vi gör medan det händer.
