Det finns inte längre några ord för att beskriva det som Israel gör i Gaza. Det har det inte gjort på länge. Ord som ”avskyvärt”, ”horribelt” eller ”fruktansvärt” känns nästan futtiga när små barn skjuts i huvudet av israeliska soldater, när befolkningen systematiskt svälts till döds, när människor tvingas dricka förorenat vatten eftersom det är förenat med livsfara att leta efter tjänligt vatten.
Men det är kanske inte heller fler ord som behövs just nu. Vad som behövs är handling. Handling för att hjälpa alla som fortfarande plågas i Gaza, handling för att isolera den israeliska regeringen och få ett stopp på folkmordet.
Den senaste tiden har vi hört många ord från den svenska regeringen och från regeringar i andra länder. Man har, som det brukar heta på politikerspråk, ”skärpt tonläget” mot Israel. Några regeringar, till exempel Frankrike och Storbritannien har även aviserat att de kommer att erkänna Palestina. Det är bra, även om det verkligen är i senaste laget, men fortfarande görs skrämmande lite.
Ett tydligt exempel är att flera länder som skärpt tonläget fortfarande exporterar vapen till Israel. Trots det pågående folkmordet är Israel den 15 största mottagaren av vapen i världen. Det är framför allt två länder som står för den största delen av vapenexporten: USA och Tyskland. Att USA, med dess historia av att vara väldigt Israelvänliga och med en galen president vid makten, är den största exportören förvånar kanske ingen. Kanske inte heller att Tyskland, som fortfarande tycks känna någon diffus skuld mot Israel på grund av Förintelsen, står för omkring en tredjedel av Israels vapenimport. Men samtidigt kommer motstridiga signaler från Tyskland. Å ena sidan säger förbundskanslern Frederich Merz att Israels handlingar i Gaza inte längre kan rättfärdigas, samtidigt säger utrikesministern Johann Wadephul att Tyskland alltid kommer vara beredda att assistera Israel.
Sverige står för en i sammanhanget mindre del av vapenförsäljningen, men likväl tillhör vi också den tvivelaktiga grupp av länder som fortsatt att sälja vapen. Och inte nog med det: vapenhandeln med Israel, såväl export som import, har ökat sedan kriget mot Gaza inleddes. Enligt Svenska freds har svensk vapenexport till Israel ökat från 4,7 miljoner kronor 2022 till 21,4 miljoner kronor 2024. Samtidigt har Försvarets materielverk tecknat miljardavtal med ett dotterbolag till Israels största vapentillverkare Elbit Systems.
Om regeringen verkligen vore oroad över det som sker i Gaza så vore det minsta vi kan göra att omedelbart stoppa all vapenhandel med Israel. Vidare borde vi omedelbart återuppta stödet till Unrwa och ta emot människor från Gaza som behöver vård i Sverige.
Det senare är något som flera länder redan har gjort, senast häromdagen tog Norge emot ytterligare åtta patienter som evakuerats från Gaza vilket gör att de hittills har tagit emot 28 patienter. Det är givetvis bara en droppe i havet jämfört med alla de som verkligen skulle behöva professionell vård, men man gör åtminstone något. Men av någon märklig anledning stretar den svenska regeringen fortfarande emot. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) sa nyligen till ETC att de i så fall skulle behöva tvinga personal inom sjukvården att gå in från sin semester, trots att väldigt många inom sjukvården själva har sagt att de är beredda att ställa upp. När hon häromdagen intervjuades av SVT sa hon istället att det som behövs mest är akut hjälp på plats och att det skulle ta fem månader att få hit patienter från Gaza. Oavsett vad som stämmer finns det ingenting som säger att vi inte skulle kunna göra som Norge, alltså både ge hjälp på plats och ta hit patienter.
Att regeringen säger sig trycka på för att EU ska avbryta associationsavtalet med Israel är bra. Men samtidigt kan det kännas som en billig undanflykt att hela tiden säga att alla viktiga beslut måste tas på EU-nivå när det de facto också finns saker som vi kan göra på egen hand.
Det räcker med ord nu. Vad befolkningen i Gaza behöver är regeringar som faktiskt gör något, som inte bara står vid sidan av och säger ”aja baja” samtidigt som man fortsätter sälja vapen.
Läkare som Märit Helmin som frivilligt åkte ner för att jobba fem veckor i Gaza.
Public services fega utspel om att de journalister som skrivit under uppropet om att media ska släppas in i Gaza kanske inte längre kommer få rapportera om Gaza.
