Köttätare tycker det är svårt att inte kunna lita på djurhållningen och influencers som varit veganer men börjat äta kött tycker synd om sig själva när de får kritik. Medierna lägger allt fokus på köttätarnas känslor, inte på djuren, skriver Johanna Månsson.
Undrar vad alla ickemänskliga djur (”djur” framöver) inom kött-, mejeri- och äggindustrin skulle säga om samtalstonen i media nuförtiden. Stackars köttätare: ”Det är så svårt att vara medveten konsument”, ”En vet inte vad en ska lita på längre”, ”Inte ens småskaliga, ekologiska djurhållningar garanterar att djuren haft det bra.” Snyft.
Och så dessa influencers – ofta unga kvinnor – som går ut i media och berättar att de ”var veganer ett tag”, men nu börjat äta kött igen och ”mår bättre”, samtidigt som de gråter ut över att ha blivit hatbombade online. De ges stora rubriker. Stackars dem. Allt fokus läggs på deras upplevelser, deras känslor – aldrig på djuren. De djur de säger sig ha brytt sig om, men som de nu återigen konsumerar som produkter.
Men vet ni vilka som aldrig får komma till tals? Djuren själva. De som föds, utnyttjas och dör för att vi ”älskar smaken”, är ”vana vid traditionen” eller inte vill bli socialt obekväma på middagar. Offrens röster är helt frånvarande – i stället spelar vi upp känsloteater där köttätare och avhoppade trendveganer ska ges all sympati.
Det är en bekväm lögn att Sverige har ”världens bästa djurskydd”. Det skyddar industrins intressen – inte djuren. Djur får fortfarande fixeras, kastreras, separeras från sina ungar och dödas i unga år. Det är inte ”välfärd”, det är rutiniserat våld, legaliserat i lag.
Och nej – även småskaliga gårdar, Krav-märkningar och ”nära bonden”-etiketter innebär maktutövning över andra arter. De får inte bestämma över sina liv. De får inte leva ut sina behov. De får inte ens leva klart.
Djurförtrycket är – som Pelle Strindlund poängterar i sin bok Upp med djuren – ett grupparbete. Det involverar politiker, företag, bönder, livsmedelskedjor, kändiskockar och – kanske framför allt – konsumenter som inte vill tänka efter för mycket. Vi skulle aldrig vilja byta plats med en farmad gris, höna eller ko. Men ändå vill vi tro att vi är goda människor.
Att avstå kött är inte extremt. Att fortsätta försvara djurplågeri – det är extremt. Det är inte synd om köttätare. Det är synd om djuren.
