Att fatta beslut som får konsekvenser i flera decennier, som den nya lagen om finansiering av ny kärnkraft, ska det verkligen vara så lätt? Enkel majoritet i riksdagen räcker inte, anser Johanna Deinum.
Den 21 maj 2025 klubbade riksdagen igenom den nya lagen om finansiering av ny kärnkraft, baserad på regeringens utredning, med 154 ja-röster mot 151 nej. Men inget sägs om hur hög den verkliga prislappen blir eller kan bli. Sveriges riksdags motto är: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.” Om det stämmer bör man inte med enkel majoritet kunna bestämma över frågor som sträcker sig över flera decennier, om inte generationer.
Behöver vi öka elproduktionen? Elproduktionen har byggts ut snabbt under 2020-talet i Sverige. Enligt Thomas Kåberger är Sverige inte längre beroende av elimport. Under det första decenniet av 2000-talet var Sverige nettoimportör av el, men de senaste tio åren har vi varit nettoexportörer.
Sverige har fortfarande de lägsta priserna på elbörsen inom EU. Men ökad handel med el med våra grannländer innebär att priserna även ökar i Sverige. Det bidrar till att det blir mer lönsamt att investera i elproduktion för export.
Eftersom kärnkraft är väsentligt dyrare än vind- och solkraft är statligt stöd nödvändigt om ny kärnkraft ska kunna byggas, och i korthet innebär lagen att elkonsumenterna ska stå för kärnkraftens merkostnader. Upplägget, som har mött tung kritik, bygger på förmånliga statliga lån, ett garanterat lägstapris för elproduktionen och ytterligare stöd om det trots detta inte går ihop ekonomiskt.
Enligt proposition 2024/25:150 utgör den nya lagen en ram för statligt stöd till investeringar i nya kärnkraftsreaktorer, i form av lån och dubbelriktade differenskontrakt, det vill säga ett kontrakt mellan en operatör av en kraftproduktionsanläggning och staten som tillhandahåller både ett minimiersättningsskydd och en gräns för överkompensation.
Därutöver åtnjuter kärnkraftsbolagen i Sverige sedan 1960-talet förmånen att inte behöva kunna betala för stora olyckor. Sedan 2020 slipper de även ta ansvar för kärnavfallets långsiktiga risker. Det finns alltså redan betydande subventioner, som sträcker sig över flera generationer skattebetalare.
När en kärnkraftsreaktor tas i drift får företaget marknadsintäkter som till exempel kan användas för att täcka driftkostnaderna, amortera på de statliga lånen och ge en utdelning till företagets ägare. Inget skrivs i lagen om vad som händer med det statliga lånet om företaget som har erhållit lån sätts i konkurs. Får sedan dessa företag, som med skattebetalares hjälp har fått fördelaktiga lån, lov att sälja den producerade elen utanför Sverige för att få bättre betalt?
Regeringens nationella kärnkraftssamordnare Carl Berglöf har föreslagit att ett statligt bolag etableras och går in som delägare i alla kommande kärnkraftsbyggen. Han menar att det dels skulle vara ett sätt att samla erfarenheter hos en aktör som är med genom hela utbyggnaden, dels ett sätt att skänka trovärdighet till regeringens satsning (sic!).
Ny kärnkraft ska alltså byggas ut med svenska skattesubventioner för exporthandel, och vinsten kammar privata bolag hem. Dessutom har Tidöpartierna inte kunnat visa att ny kärnkraft behövs för att klara Sveriges energiförsörjning.
Enligt Strålsäkerhetsmyndigheten finns det just nu minst sju aktiebolag som i kombination äger de nuvarande tre kärnkraftverk i vilka det finns sex kärnreaktorer: ett i Oskarshamn, två i Ringhals, tre i Forsmark. Just nu är fyra reaktorer i drift medan reaktor Oskarshamn 3 är bortkopplad från nätet sedan 29 mars på grund av ett komplicerat reparationsarbete av en spricka i ett rör, med planerad återstart den 15 augusti. Ringhals 3 stängdes den 21 maj för revision, som beräknas pågå till den 15 augusti. En stor andel av dessa kraftverk ägs av privata aktiebolag, medan 45,5 procent av aktierna i Oskarshamns (OKG) ägs av Fortumkoncernen, i vilken den finska staten är majoritetsägare. Statliga Vattenfall AB har 65 procent av aktierna i Forsmark och 70,4 procent i Ringhals.
Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) ägs gemensamt av alla svenska kärnkraftverksaktörer. SKB i sin tur äger Clab, ett mellanlager för använt kärnbränsle. Ifall nya reaktorer ska byggas som planerats räcker inte Clabs nuvarande kapacitet på långa vägar – det blir en tillkommande kostnad.
En fråga som är förknippad med framtidens elförbrukning är mängden energi som går åt för AI. Om tillväxten fortsätter kommer AI att förbruka upp till hälften av all datacenterkapacitet i slutet av 2025. Hur gratis är egentligen ett gratis AI-verktyg? Vem ska betala för att tillhandahålla kapacitet för AI:s elförbrukning?
Enligt SNS Konjunkturråds rapport 2025 blir det svårt för ny kärnkraft att nå lönsamhet. En analys från 2024 visade att satsningen på ny kärnkraft kommer att kosta samhället 6–13 miljarder kronor mer per år, jämfört med ett system utan ny kärnkraft, som också kan möta framtidens elbehov. Dessutom behöver mer kärnkraft mer uran, som till 100 procent importeras och som till 100 procent har upparbetats och anrikats utomlands. Levererar verkligen reaktorer när de finns på plats fossilfri el om man inkluderar gruvverksamhet och anrikning av uran? Beroende på vilken process som används för att framställa uran har man uppskattat att utsläppen är 8 till 64 gram koldioxid per kilowattimme elektrisk energi. Men i en ny analys beräknades att utsläppen på grund av byggnation av ett nytt kärnkraftverk har underskattats, och därmed blir utsläppen per kilowattimme större, mera i paritet med sol och vind.
Återigen: riksdagen har klubbat igenom den nya lagen om finansiering av ny kärnkraft, baserat på den utredning som regeringen beställt med 154 ja-röster mot 151 nej. Är det verkligen rätt att Sveriges riksdag med enkel majoritet kan bestämma över ny kärnkraft och kostnader för ny kärnkraft med konsekvenser som sträcker sig över flera decennier, om inte generationer?
