Medan världen befinner sig i ett apokalyptiskt tillstånd har jag känt ett behov av att läsa böcker om hur jag kan underlätta livet för insekter. Det är märkligt att det går att pyssla om rosenskäror samtidigt som glaciärerna smälter, kriget pågår i Ukraina och Gazas befolkning utraderas medan vi tittar på.
Jag blir ändå upprymd av att se en för mig okänd skalbagge och googla mig fram till att det är en bandad humlebagge som sitter på en nyutslagen ”jungfrun i det gröna”. Intill, på den fuktiga jorden, ligger tre spanska skogssniglar, men ängsblommorna i fröpåsen från WWF har klarat sig fint från de glupska krabaterna.
Medan frid råder på min egen lilla äng på 0,5 kvadrat läser jag om hur andra utkämpar veritabla krig i sina trädgårdar. Sveriges radio rapporterar: ”Yvonne halshugger mördarsniglar – med hemgjort vapen” och ”Metoden: Så dödade Susanne 40 000 mördarsniglar”. Namn som ”mördarsnigel” och våldsretoriken kring de arter som ”inte hör hemma här” tycks driva på blodtörsten hos vanliga medelålders kvinnor som tycks känna att de står mot en fiende som ska ”bekämpas” och att det rättfärdigar vilka metoder som helst, även om det innebär en utdragen och plågsam död för sniglarna.
Sniglar känner smärta, och troligtvis även rädsla. Snigelexpert Ted von Proschwitz på Göteborgs naturhistoriska museum säger till Sveriges radio: ”Även om det är ett illa omtyckt djur tycker jag att de ska ha en så snabb död som möjligt”. Han rekommenderar att man hugger eller klipper av huvudet på sniglarna, en halv centimeter från framändan, i framkanten av manteln. Lägger man snittet fel orsakar det lidande. Salt är helt förkastligt som metod. Susanne, som dödat 40 000 spanska skogssniglar, säger: ”Någon sympati känner jag inte, de hör ju inte hemma här.”
Dave Goulson, professor i biologi och författare till boken Den vilda trädgården, manar till återhållsamhet med det våldsamma språket i medierna. Han påpekar att det finns ett element av främlingsfientlighet i hur de arter som kommit till oss omnämns. I en belysande krönika i Aftonbladet (19/6) beskriver Sanna Samuelsson hur Sveriges radios reportage om hur man bäst dödar invasiva lupiner genom att ”hacka, kväva eller slå” söker sig in i högerextrema metaforer om människor som inte anses höra hemma här.
Hur mycket vi än försöker bevara det vi uppfattar som hemmahörande här kan vi inte vinna mot klimatförändringarna, menar Goulson, som tycker att acceptans är ett bättre förhållningssätt. Istället för bekämpning av invasiva arter skulle pengarna kunna satsas på återställande av natur. Det är inte säkert att de invasiva arternas påverkan är så mycket värre än de biologiska öknar vi själva har skapat, inte minst på grund av animalieproduktionen, menar han.
Jag gläds åt att den bandade humlebaggen hittat till min mycket lilla äng. Istället för att kämpa mot sniglarna känns det som att jag äntligen gjort fred, om inte i världen så i alla fall på min lilla lägenhetstäppa.
Att stilla glida fram med SUP och för andra fridsamma och tysta sätt att vara i naturen.
Vattenskotrar. En persons nöje förstör för precis alla andra.
