Flyktingar från Afghanistan förvägras alla rättigheter i Iran och används ofta som syndabockar av regimen. ”Omvärlden, människorättsorganisationer, politiker och civilsamhällen måste höja sina röster och fördöma regimen för detta” skriver sociologen, översättaren och förläggaren Katayoun Keshavarzi.
DEBATT. Afghanistanier* har i årtionden levt som ”medborgare av tredje klass” i Iran. I ett land där också kurder, balocher, araber, turkar och andra minoriteter förnekas rättigheter hålls afghanistanier kvar i en särskild limbo; de räknas inte ens som egna medborgare, trots att många aldrig känt till något annat hem. Efter flyktingvågen på 1980-talet, införde regimen ett system som håller dessa människor fast i tillfälliga uppehållskort, det så kallade Amayesh-kortet. Ett kort som måste förnyas varje år, ofta efter långa köer, höga avgifter och byråkratiskt krångel. Ett kort som när som helst kan dras in vilket innebär att en hel familj kan förlora både hem och försörjning över en natt.
Många saknar fortfarande giltiga dokument. Andra tvingas leva med kort som binder dem till särskilda orter: vissa provinser är helt stänga för afghanistanier. De får inte fritt välja var de ska bo, inte köpa mark eller bostad i eget namn. Ofta tvingas de skriva över sitt hem på en iransk medborgare, vilket lämnar dem rättslösa vid minsta konflikt. För att få ett enkelt körkort krävs giltigt uppehållstillstånd, men det är just det som de flesta riskerar att förlora varje år.
Afghanistanier är ryggraden i Irans billigaste och mest slitiga arbetsmarknad: byggarbetsplatser, tegelbruk, sophämtning, svetsning. Jobb som få iranier själva vill utföra, och om de gör det är det till högre lön, med försäkring och bättre villkor. Afghanistanier saknar försäkring, pension och ofta kontrakt. Många vittnar om att de fått sin lön stulen utan möjlighet att klaga. Ofta tar domstolar inte ens upp fallet när någon skadar sig på jobbet, för det är en afghanistanier som klagar mot en iranier. Afghanistanier får i princip bara arbeta inom 30-40 yrken som staten godtyckligt bestämmer. Ett liv i ständig ovisshet, ett liv i ett system som kan beskrivas som apartheid.
I alla dessa år, och särskilt under ekonomiska kriser, har afghanistanier använts som syndabockar. Brott har tillskrivits dem som senare visat sig vara begångna av iranier. När protesterna efter Jina Mahsa Aminis död av moralpolisen bröt ut hösten 2022, och folket ropade ”Kvinna, Liv, Frihet”, svarade regimen med att försöka splittra befolkningen. Rasistiska rykten började spridas: afghanistanier föder för många barn, bär på sjukdomar som tuberkulos eller lepra, begår grova brott. Snart startades hatkampanjen: ”Utvisning av afghani – vårt nationella krav”. Ordet afghani är ett nedsättande uttryck som länge använts som skällsord. Hashtagen spreds av statliga botar och aktörer, monarkister och nationalister, och därefter vanliga människor och till och med högutbildade. På sociala medier skrevs saker som i andra länder skulle vara uppenbara brott: krav på gaskammare för afghanistanier, läkare som hotade att utvisa en patient mitt under en öppen operation. Afghanistanier attackerades och förnedrades – ofta trots giltiga papper.
Efter Israels attack mot Iran och det så kallade tolvdagarskriget, när människor var instängda och övervakade, anklagades afghanistanier för att vara spioner för Israel, till och med för att ha burit drönare. Regimen tog hämnd på dem, delvis för att rykten cirkulerade om spioner inom regimens egen topp. Hatkampanjen växte ännu snabbare. Nu har 120 000 utvisats, även de med giltiga dokument. I en intervju berättar en man, gråtfärdig, att han sålde sin frus örhängen för att skaffa pass och visum, men passet revs och de utvisades ändå.
I skuggan av allt detta finns en brutal sanning: miljontals människor som fötts och vuxit upp i Iran hålls kvar som en billig, rättslös arbetskraft, alltid redo att bli syndabockar när regimen behöver någon att skylla sin kriser på. Vissa försöker vittvätta regimen och kalla allt detta för ”brister”. Men det är inget mindre än organiserad fascism. Aktivister har kontaktat Amnesty (Iran) genom alla tänkbara kanaler, men mötts av tystnad.
Det här handlar inte om att ställa förtryckare mot varandra. Samma system som förtrycker afghanistanier gör också det iranska folket rättslöst, och samma makter som bombar civila från luften bidrar till den cykel av våld som alltid drabbar de svagaste först.
Omvärlden, människorättsorganisationer, politiker och civilsamhällen måste höja sina röster och fördöma regimen för detta. Er tystnad är medskyldighet.
* Ordet afghan är exkluderande. Det finns många folkgrupper i Afghanistan, bland annat hazarer, som utsätts för extrem diskriminering både i Afghanistan och Iran.
