”Är ni svenskar?” frågar en man på gatan.
Jag och mina vänner har åkt över till Köpenhamn. Jag var beredd att berätta om min livshistoria innan han avbryter mig: ”Jag älskar era köttbullar, det är enda anledningen till att jag åker till Ikea”.
Jag inser att det är första gången någon ser mig på det sättet, en svensk? Det tog mig bara en kort sträcka, en kort bit över Öresundsbron. Men jag? Svensk? Hur ska jag förklara för denna dansk att jag spenderat ett helt liv med att känna mig som allt annat än det. Att jag och mina vänner aldrig får denna självklarhet som utgångspunkt men istället fått frågor om varifrån vi kommer. Och svarar vi får vi ännu en fråga: Vart kommer du ifrån – egentligen?
Han fortsätter: ”Jag gillar sättet ni blandar sylt med saltgurka. Den perfekta kombinationen av sött och salt.” Jag nickar. Det är ju sant, det han säger. Saltgurka med brunsås är fortfarande det bästa jag vet. Men undermedvetet frågar jag mig: vem är jag att svara på detta?
Som liten lärde mamma mig om internaliserad rasism. Om hur den till slut gör att man tappar orden, inte längre får möjligheten att ens diskutera eftersom själva utgångspunkten för hur andra pratar om dig – till slut blir du själv. Eftersom: Om du inte förstår dig själv, så kommer andra inte att göra det, sa hon alltid.
Hennes livsläxor till trots kunde jag inte sluta tänka på varför en random dansk hörde oss prata och kopplade mig till Sverige. Det kvävde mig, inte för att jag spenderat en livstid med att önska just detta – önska att jag vore betraktad som en svensk – men för att det tog mig en resa över en bro för att faktiskt bli erkänd som en.
Jag inser i samma veva att jag själv som är född i det här landet och spenderat ett helt liv med köttbullar ändå har internaliserat rasismen till slut. Och det är inte mängden dagliga meddelanden om att jag borde ”åka hem” till ett land jag aldrig varit i som spelat roll, inte ens när Sverigedemokraternas riksdagsledamot under midsommar skrev ”åk hem” till mig. Inte heller var det min hudfärg, min religion som spelade roll.
Men jag, och min egna fulla upplevelse av att vara icke-vit svensk i det här landet.
Att sommaren äntligen är här.
Att frågan om matpriser inte organiserar fler.
