Att Sverige bedriver vapenhandel och militärt samarbete med Israel är ett betydligt större problem än att Rojavakommittéerna tar sig in i utrikesministerns trappuppgång, menar debattören Jonas Aghed.
DEBATT. Kan den svenska borgerligheten förfasa sig över hot mot demokratin när den själv är delaktig i folkmord? Vad är demokrati utan medmänsklighet? Det är frågor som bör tas upp efter Rojavakommittéernas aktion mot utrikesministern Maria Malmer Stenergard och en del andra nyligen genomförda aktioner och demonstrationer, och de fördömanden som riktas mot dem i borgerliga media, inklusive public service, samt från en del vänsterhåll.
Som det har framställts är det lätt att reagera reflexmässigt på ”intrånget” hos Malmer Stenergard. Ta sig in i trappan där hon bor och sätta upp plakat med grova anklagelser? Och demonstranter utanför riksdagen som står och skriker förolämpningar i ansiktet på politiker som går ut från sin arbetsplats? Nej, då går aktivismen för långt, håller man på så hotar man demokratin! Politiker har väl rätt till privatliv, som alla andra människor?
Rojavakommittéerna visar bildbevis på att de ställde plakaten utanför trappan. Plakaten är minimala, närmast i A3-format. Men även om de vore större och placerade innanför kan man tygla sin inre småborgare, som ser hot överallt och saknar sinne för proportioner.
Fundera i stället på vem som har gjort vad mot vem och varför. Aktivisterna agerar för att de vill stoppa Sveriges delaktighet i ett folkmord och Malmer Stenergard är utrikesminister i en regering som bland annat bedriver vapenhandel och militärt samarbete med förövaren, Israel. Malmer Stenergard har åkt ner till Israel och odlat goda ”relationer” med regimen medan folkmordet har pågått. Det eventuella lidande besöket i eller utanför trappan åsamkar henne måste sättas i relation till det lidande hon och vår regering medverkar till att skapa i Gaza och på Västbanken.
Men där stod de i Aktuellt (12/6) och debatterade hotet från aktivisterna. Vår svenska demokrati i sin prydno. Fredrik Kärrholm, representanten för regeringens största parti och Anders Lindberg, socialdemokraten, tillsammans med en samtalsledare från SVT. Lindberg ville ha ett samförstånd om hotet mot politikerklassen, Kärrholm skyllde allt på Socialdemokraternas retorik och hon från tredje statsmakten gjorde sig så obemärkt som möjligt. Alla tre verkade dela någon form av empatisk blockering som ledde dem till att undvika kärnfrågan.
Vem skulle prata om hot mot demokratin om aktivister satte upp plakat vid Benjamin Netanyahus trappa? Behöver du oroa dig för att krypskyttar gör dina barn till mål, Anders Lindberg? Fredrik Kärrholm, orsaken till ”hotet” är inte att folk pratar om folkmordet. Utan folkmordet.
Vi bör med andra ord prata om innehållet i vår svenska demokrati. Här är det är fritt fram att skicka vapen till ett pågående folkmord, men inte tillåtet att ställa anspråkslösa plakat utanför politikers hem med påpekanden om att vi gör oss delaktiga i folkmordet. Vad är den demokratin värd? ”Vi kan inte ha Mellanösterns alla konflikter i Sverige”, säger Ulf Kristersson. Inte? Men människorna i Mellanöstern kan ha verkan av våra vapen på sina gator, mot sina barns kroppar?
”På vilken nivå de här hotfulla metoderna än träffar, är de förkastliga. Att en politiker tystnar av rädsla är ingen seger. Bara ett bevis på att argumenten tagit slut”, säger Lilian Sjölund i Dagens Nyheter. Men vet hon vad rädsla är, så som invånarna i Gaza vet det? Och kan hon förklara för Alaa al-Najjar hur hon skulle ha argumenterat? Det är läkaren som fick nio av sina tio barn och pappan till dem mördade av IDF. Hon och alla andra i Gaza vars barn mördats vet att vår demokrati och alla andra västvärldens demokratier hittills varit likgiltiga inför alla argument. Vi har bara fortsatt langa vapen till Israel och stått och sett på när mördandet har pågått. Samma sak när Israel använder svält som vapen, vi låter det ske.
Plakat vid en trappa, någon skrek ”jävla äckel” till en sverigedemokrat. Hotar det demokratin är det ändå bara bagateller jämfört med att vi säljer vapen till och samarbetar militärt med folkförtryckare och folkmördare, och de som vill fortsätta med det eller tänker låta det passera är knappast lämpliga att tala om hur man bör uppföra sig i en demokrati, eller överhuvudtaget, var det än är och vilket statsskick som än råder där, på jordklotet.
I den svenska borgerlighetens reaktioner på alla protestyttringar inför Sveriges delaktighet i folkmordet på palestinier, medlemskapet i Nato, underkastelsen under det krigsbesatta USA, vägran att ta emot flyktingar och skadade från krigshärdarna vi själva underblåser och gör profit på, med mera, ligger förstås den gamla vanliga västerländska narcissismen. Vi vill inte påminnas om att vi upprätthåller vår välfärd och vår variant av demokrati på bekostnad av välfärden och freden, friheten och demokratin hos de folk vi tidigare koloniserade, eller, i Palestinas fall, fortfarande koloniserar.
Om Alaa al-Najjar sätter upp plakat utanför Malmer Stenergards trappa, ställer sig Anders Lindberg och Fredrik Kärrholm i Aktuellt och uttalar fördömanden då också? Det måste de, annars är de hycklare.
