Det är inte längre någon nyhet. Sommaren är inte som den brukade vara. Europa (och världen) brinner, bokstavligen, och vi vet varför. Vi har hört det förut – klimatet förändras, värmeböljorna blir fler och dödligare, temperaturrekord slås år efter år. Vi vet att det inte är tillfälligheter eller ”exceptionella väderfenomen”, utan en direkt följd av den globala uppvärmningen, som i sin tur bottnar i global ojämlikhet, överutnyttjande av resurser och en fossilberoende ekonomi.
Så varför fortsätter vi som om ingenting har hänt?
Under 2023 dog över 47 000 människor i Europa till följd av extrem värme. Det är inte en siffra att bara rycka på axlarna åt – det är ett kollektivt misslyckande, ett kvitto på att systemet vi lever i inte klarar av att skydda liv när det verkligen gäller. Det är inte framtidens klimatkris längre, det är nuet, här och påtagligt. I Sydeuropa stänger skolor på grund av värme, sjukhusen fylls med patienter som drabbats av värmeslag, städer når temperaturer som gör att kroppen bokstavligen börjar stänga ner.
Ändå är flygplanen till Medelhavet fulla. Vi svenskar fortsätter åka söderut som aldrig förr. Semestern är helig, och kanske är det just det som gör frågan så obekväm. För det handlar inte längre om att vi inte vet – det är inte okunskap eller brist på information som driver oss att boka flygbiljetter till 43-gradig hetta. Det är någonting annat. En ovilja att släppa taget om det vi vant oss vid. En önskan att världen fortfarande ska fungera som den gjorde förut, även när alla tecken tyder på motsatsen.
Det är lätt – och helt rimligt – att peka på politiker och fossilbolag. De bär ett enormt ansvar för klimatkatastrofen. Men det vore naivt att tro att vi själva står utanför. Vi är inte passiva offer. Vi är invävda.
Vi lever i ett samhälle som lärt oss att acceptera kris som normaltillstånd. Som gör att vi kan läsa om hur en gatustädare i Barcelona dött på grund av extremhettan på morgonen och samtidigt scrolla efter sista minuten-resor till samma plats på eftermiddagen. Inte för att vi inte förstår vad som händer – utan för att vi tvingats in i ett sätt att leva där frånkopplingen blivit nödvändig för att orka. Ett politiskt tillstånd där känslan av att veta vad som händer men ändå inte förmå göra något åt det är konstant. Ett symtom på ett system som gör allt för att beröva oss redskapen att omsätta vetskap till handling.
Och det är här vi behöver börja tala om det som sker inom oss. Den där psykologiska spänningen – mellan vetskap och handlingsförlamning – är inte ett personligt misslyckande, utan ett kollektivt tillstånd. Det är ett tecken på ett samhälle (som Steven Cuzner elegant beskriver i Tidskriften Mana) där det är fullt möjligt att vara medveten, engagerad, till och med förtvivlad – och ändå paralyserad. Vi säger att vi vet, och just därför – kanske – kan vi tillåta oss att fortsätta som om vi inte visste.
I Mana skriver Cuzner om hur den österrikiska filosofen Zupančič kallar det för en fetischistisk hållning: ”Jag vet mycket väl… men ändå.” Jag vet att världen brinner, men ändå bokar jag flyget. Jag vet att systemet är ohållbart, men ändå väntar jag på att det ska lösa sig. Det är inte cynism, det är ett skydd. Men ett skydd som riskerar att förvandla vår vetskap till något overkligt – till en fantasi snarare än en realitet.
Problemet är alltså inte bristen på information. Det är vad vi gör – eller inte gör – med informationen. Hur vi klarar av att leva med vetskapen. Eller inte klarar det.
Så vad behövs? Det är en fråga som kräver långt mer utrymme än vad som ryms i en ledartext för att besvara på ett tillfredsställande sätt, men några centrala utgångspunkter förtjänar ändå att lyftas.
För det första: vi måste sluta vänta på fler bevis. Det finns inget behov av ännu en rapport, ännu en nyhetsartikel, ännu en sommar av bränder, värmeslag och överfulla akutmottagningar för att vi ska förstå att det är allvar. Allt som behövs för att agera vet vi redan. Nu handlar det om att bygga strukturer som gör handling möjlig.
Vi behöver en rörelse som inte bara upplyser, utan organiserar. Vi behöver gemenskaper som bryter isoleringen och förlamningen. Vi behöver fackförbund som vågar vägra arbete under extremväder, hyresgäster som kräver klimatsmarta renoveringar, och gemensamma initiativ som ersätter fossil energi med rättvisa och lokala lösningar. Vi behöver kollektivtrafik i stället för flygsubventioner, allmänningar i stället för marknad, rättvisa i stället för stora bolagsvinster.
Vi behöver en klimatrörelse som förstår att det inte räcker med att “höja medvetenheten” – vi måste höja insatserna. Vi behöver direktaktion, massmobiliseringar, politisk strejk. Vi behöver att vår ilska slutar riktas inåt och istället vänds mot de strukturer som upprätthåller fossilberoendet. Vi behöver klimatpolitik som inte bara syftar till att reglera utsläpp, utan som gör upp med ägandeförhållanden, med maktkoncentration, med den koloniala och kapitalistiska ordning som ligger till grund för krisen. Den politiken kan organiseras både inomparlamentariskt och utomparlamentariskt.
Vi behöver mod, men inte bara individuellt. Vi behöver det slags mod som uppstår i rörelse med andra. När man vet att man inte står ensam. När handlingen inte bara är en protest utan en öppning mot något nytt.
Vi behöver sluta hoppas att det här kommer gå över. För det gör det inte. Inte av sig självt.
Förstå sin egen roll i att upprätthålla ett ohållbart system.
Flyga till Medelhavet på solsemester.
