Den 11:e mars förra året höll Ulf Kristersson och Magdalena Andersson en gemensam presskonferens. Borta var allt gammalt groll. De forna så debattlystna kombattanterna tackade nu varandra för gemensamma ansträngningar. Intill podiet stod, för första gången, en flagga för Nato.
”Vi har blivit medlem i världens mest framgångsrika fredsorganisation”, sa Kristersson.
”Vi har ett starkare försvar för vår demokrati, vår fred och vårt sätt att leva”, sa Andersson.
Just i Europas utkant pågår samtidigt ett folkmord. Beväpnat av Natos största land. Innan nästa sommar hunnit nå oss ska samma ledarland ha hunnit bomba Mellersta österns näst folkrikaste land.
Ledaren för det som nu är vår försvarsallians skriver då ett sms. ”Kära Donald. Gratulationer och tack för ditt beslutsamma agerande i Iran. Det var verkligen utomordentligt, och något ingen annan vågat göra.”
Trump låter publicera sms:et, i fullängd, på sin egen sociala medier-plattform (tur han har den, sedan bromancen tagit slut med världens rikaste man som äger den andra plattformen).
Och jag kan inte sluta läsa Sms:et. Inställsamheten. Lismandet. Krypandet.
Är verkligen han som ska vara världens mäktigaste man så simpel?
Hur kalkylerat kan det inte vara att ta skärmdump på NATO-bossens fjäskande och visa världen? Kan hela den amerikanska presidentens nyckfullhet vara ett planerat spel, ett sätt att fånga alla i sin osäkerhet och få dem att dansa efter hans pipa?
Vart för han oss då?
Natos Mark Rutte låter meddela att Sverige och de andra länderna i pakten nu lovat lägga fem procent av sin BNP till det militären vill ha. Han talar om miljoner nya granater. I sitt sms tackar han Trump för beslutet: ”Du har åstadkommit något INGEN amerikansk president lyckats få gjort på decennier. Europa kommer få betala STORT, och det blir din seger.” Översättningen är min, versalerna original.
Hur man än räknar är det här hisnande summor, även i dagens säkerhetspolitiska läge. Direkt över statsbudgeten handlar det om en fjärdedel av utgifterna. För nästa år lovar man öka statens belåning istället, men det är nu. ”Alla partier är överens om att försvarsutgifterna innebär permanenta utgifter och därför kommer att kräva permanenta finansieringslösningar”, skriver riksdagspartierna gemensamt. ”En långsiktig finansiering” behöver införas, och man tänker inte låta statsskulden öka.
Socialdemokraterna talar om en beredskapsskatt på de rikaste. Men Damberg har lovat att det bara ska handla om ”några miljarder”.
Så det blir undersköterskor, lärare och bibliotekarier, sjuka och unga utan framtidshopp som får bära rustningens tyngd. Som alltid. ”Donald, du har drivit oss fram till en riktigt, riktigt viktig stund”, skriver Rutte. De verkliga vinnarna blir gamla kärleken Musk och de andra miljardärerna som tjänar pengar på krig.
Jag är inte mot militära utgifter. Inte ens att de ökar i den tid som är nu. Jag är inte mot att Sverige samarbetar militärt.
Men jag har svårt att stå ut med galenskapen. Känslan av att politiskt taktiserande snarare än strategiska överväganden och säkerhetspolitiska realiteter styr vårt agerande. Insikten om att när den internationella ordning som baserats på FN, folkrätt och konventioner slutligt ges upp, så står Sverige plötsligt i fel ringhörna. ”No more war”, ropar den växande gräsrotsrörelsen mot Trump i USA. Och jag önskar mig en svensk regering som vågade instämma.
Sommarlov. Rätten till lättja. Och heder till alla på kulturhus, tåg och fotbollsläger som gör barnens lovfirande möjligt.
Israel skjuter mot de svältande i de brödköer de själv låtit organisera. Alltmedan världen tyst ser på.
