Jimmie Åkesson talar numera öppet om sin önskan att bli statsminister. Det sker inte längre i skymundan, utan mitt i Almedalsveckans politiska centrum, som om det vore en självklar utveckling. Men vad händer med vår demokratiska kultur om den yttersta makten i landet tillfaller en politiker vars idébygge snarare bygger på konflikt än sammanhållning, frågar sig statsvetarstudenten Mikael Bertilsson.
DEBATT. Statsministerrollen kräver mer än popularitet. I ett parlamentariskt system som vårt krävs förmåga att samla breda majoriteter, respektera institutioner och värna demokratins grundläggande principer. Åkessons politiska retorik bygger i stället på att misstänkliggöra centrala samhällsfunktioner – medier, akademi, kulturliv – som om de vore främmande element i samhället. När han i sitt Almedalstal beskrev journalistkåren som ”nedlusad av vänsteraktivister” förstärkte han en vi-och-dom-retorik som underminerar tilliten till fria medier.
Samtidigt väjer han för att ta ansvar för sitt partis historia. När Sverigedemokraterna nu släpper sin vitbok om partiets antisemitiska och högerextrema rötter, väljer Åkesson att tala i vaga termer om ”föreställningar” hos enstaka medlemmar. Men partiet grundades av personer med öppna kopplingar till nazism och fascism. Att som partiledare undvika ett fullständigt bokslut efter 25 år i rörelsen är ett tecken på bristande ledarskap – och kanske ovilja att stöta sig med den egna kärnväljarbasen.
I en levande demokrati är makten inte personcentrerad. Den vilar på institutioner, öppen granskning och respekt för rättigheter oavsett politisk majoritet. När en politiker bygger sin legitimitet på att underminera dessa byggstenar, flyttas fokus från gemensamma spelregler till enskilda maktanspråk. Det är där hotet mot demokratins kärna uppstår – när det inte längre är systemet som styr ledaren, utan ledaren som börjar omforma systemet.
Det handlar inte bara om vad han säger, utan hur han säger det – och vad han inte säger. När han kritiserar vad han kallar ”social ingenjörskonst” och beskriver samhället i närmast apokalyptiska termer, bygger han en bild där nationen måste ”räddas” från sina egna institutioner. Det är ett språk vi känner igen från auktoritära populistledare i länder som Ungern och Polen, där demokratins yttre fasader bevarats, men dess innehåll systematiskt monterats ned.
Forskning från bland annat V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet visar att den globala demokratin har försvagats 13 år i rad. Det är en utveckling som sker gradvis – först i språket, sedan i besluten. När en ledare gör sig till måttstocken för nationens identitet, förskjuts makten från institutioner till individer. Det är ett grundskott mot rättsstatens idé.
Åkessons dröm om statsministerposten handlar inte bara om vem som ska sitta i Sagerska huset. Den handlar om hur vi ser på makt, ansvar och frihet i ett öppet samhälle. Att stå upp för demokratins motkrafter är inget som bara åligger politiker. Det är ett ansvar för oss alla – som väljare, skribenter och medborgare.
Vi måste våga säga nej – inte bara i valurnan, utan i varje samtal där frihetens betydelse urholkas, där förtroendet för institutioner undermineras och där populismen erbjuds som genväg till makt. Demokratin kräver mer än passiv acceptans. Den kräver mod.
