Under Almedalsveckan är konkurrensen om utrymmet hård. Aktivisterna i Röda rebellerna har en strategi för att synas – på torsdagen gick ett tåg rödklädda och vitsminkade gestalter långsamt genom staden, till stöd för klimatet. Och drog blickarna till sig.
Almedalsveckan går in på sitt upplopp när en grupp människor – mest kvinnor – samlas i en trädgård i centrala Visby för att förbereda en aktion. Det är en falang av Extinction rebellion som kallar sig Röda rebellerna, av uppenbara skäl – draperade i klarrött skrider de värdigt fram, med vitmålade ansikten med markerade bryn under en kreativ hatt prydd med tygrosor som matchar medeltidsstadens gatubild.
Det är en förvandling som kräver omsorg, och inför dagens aktion får nya förmågor råd av mer erfarna aktivister: ”Hur långt ut ska det vita sminket gå egentligen”? ”Det beror på hur din huvudbonad ser ut”.
Röda rebellernas manifestationen är i grund och botten en performance, och de framträder oftast i samband med någon annan mer tydlig klimataktion, som ett stöttande element. Att som i dag genomföra en aktion helt på egen hand är ganska ovanligt. Vid sådana tillfällen går alltid några civilklädda aktivister i tåget och delar ut visitkort med information om aktionens syfte.
Kerstin Eklöf, hemmahörande i Stockholm, har tilldelats ledarrollen för dagen och när alla är ombytta och färdigmålade går hon igenom hur manifestationen går till, vilka gester de jobbar med och förklarar att det röda i kläderna symboliserar blod, det vill säga livet, men också kärlek och, om man så vill, helig vrede. Att röra sig långsamt och i tystnad är en del i strategin för uppmärksamhet, tillsammans med de ganska spektakulära kostymerna.
– Det är så otroligt effektfullt, särskilt här i Almedalen, säger en av deltagarna.
Och det är svårt att inte haja till när tåget börjar röra sig över de soldränkta gatorna. Folk stannar upp, ofta med något perplext i uttrycket innan mobilen åker upp. En beskärd del lyckas låtsas som ingenting, men när marschen gör entré på Stora torget lyfts åtskilliga hakor på uteserveringarna när tåget passerar för att sedan göra halt i en skuggig port och formera en tablå.
För lokalbon Malin Friis är det andra gången hon manifesterar med Röda rebellerna.
– Jag tyckte det var fint och mäktigt. Jag märker inte så mycket av det som händer runt om när jag går där, för jag är så inne i min roll, säger hon.
Ann-Cathrine Svensson bor också på Gotland; hon har skippat kostymen och agerar istället fanbärare längst bak i tåget. Hon är främst aktiv i Rebellmammorna och de olika vattennätverk som finns på ön. Just nu råder akut vattenbrist, med låga flöden i vattendragen, och regionen är i stabsläge.
– Man får göra allt som går, som väcker andras tankar. Vattenfrågan är ju aktuell på Gotland, det brukar jag engagera mig i annars, och kalkbrytningen. Framför allt dränerar det ön på vatten, de pumpar ut enorma mängder vatten från brotten, säger hon.
Kerstin Eklöf har varit engagerad i Röda rebellerna sedan ”den hemska sommaren 2018”. Kan hon se att aktionerna haft några effekter?
– Vi når ju inte fram till några politiker, de tittar inte ens, men fler och fler ur allmänheten är positiva, och uttrycker det. Någon gång måste det ju sprida sig till politikerna också.
