Mindfulness, meditation och yoga är den moderna räddningsplankan för stressade, urbana människor i västvärlden. ett sätt att må bra, men samtidigt ett uttryck för den individualism som präglar vår tid. Nu börjar mindfulnessvärlden äntligen vända blicken utåt mot världen – och visar att verktygen för inre hållbarhet inte bara är ett sätt att rädda oss själva utan även planeten, skriver Peter Fowelin.
DEBATT. Att livsstilen i den rika världen inte är hållbar är brännande tydligt. Både personliga val och samhälleliga prioriteringar behöver ändras. Trots att vi vetat detta länge sker inte de nödvändiga förändringarna. Hur ska gapet mellan våra kunskaper och våra handlingar överbryggas, så att vi finner mer konstruktiva sätt att leva och tänka? Och kan dessa val i förlängningen föra samhället i en hållbar riktning? Svar på dessa frågor kommer nu från ett kanske oväntat håll: ledande förespråkare för kontemplativa praktiker som mindfulness och meditation, men även forskare som studerat dessa metoder utifrån ett hållbarhetsperspektiv.
Sedan mindfulness svepte in i det allmänna medvetandet för cirka femton år sedan har fokus varit på stresshantering och personligt välmående. Metoden har passat väl i det moderna kapitalistiska samhället: Jobba som ett djur, trösta dig med konsumtion och återhämta dig med lite mindfulness och yoga. Forskningsstudier har också visat att metoderna fungerar på ett individuellt plan, men nu menar forskare att inre utveckling – förmågor och färdigheter hos såväl individer som grupper och organisationer – även krävs för att vi ska kunna skapa en hållbar framtid för planeten i stort.
Ett svenskt ideellt initiativ som på några få år fått genomslag är Inner Development Goals (IDG). IDG har tagit stöd i den allra senaste forskningen och pekar på hur gapet mellan kunskaper och beteenden kan överbryggas, inte minst inom organisationer och företag. En av de tongivande forskarna på detta område är Christine Wamsler. Hon leder en forskningsgrupp vid Lunds universitet och är internationellt känd för sin forskning om att inre omställning spelar en minst lika stor roll som tekniska framsteg för att nå hållbarhetsmålen, vilket även tagits upp av FN:s klimatpanel i en IPCC-rapport (2022) liksom på COP29 i november 2024.
I rapporten ”Reconnection: Meeting the Climate Crisis Inside Out” (2022) lyfter hon och hennes medförfattare fram vad forskningen säger kring kopplingen mellan inre mognad och hållbar utveckling. En central tanke är att vi har mist helhetssynen och förlorat kontakten med naturen, men också tappat bort varandra och vår inre kompass – de övertygelser, värderingar och val som innerst inne är viktiga för oss. Kunskaper om planetens nödläge har inte hjälpt för att ändra våra beteenden i hållbar riktning, och därför behöver fakta gå sida vid sida med en inre förändring grundad i en djupare insikt om allas vårt beroende av naturen och av varandra. Planetens nödläge kan inte lösas enbart genom tekniska lösningar. Vårt samhälles blinda tekniktro är snarast en del av problemet.
Förmågan att klara av svåra utmaningar är viktig i nödlägen. Forskningen visar att träning i mindfulness stärker vår psykologiska motståndskraft. Det hänger ihop med att träningen stärker förmågan till självreglering, medkänsla och perspektivtagande. Inte minst för alla som är djupt engagerade i miljö- och klimatarbete är den inre hållbarheten viktig, helt enkelt för att orka när det ser mörkt och hopplöst ut. Mindfulness hjälper när vi riskerar att tappa bort oss i oro, förtvivlan eller ilska – eller i utbrändhet för dem som kämpar på barrikaderna. Det är också en väg in till vår inre kompass, där fokus är på hållbara värden, inte materiell konsumtion.
Det är dags för oss alla som fått upp ögonen för mindfulness, meditation och annat för vårt eget välbefinnande att inse att vår egen personliga hälsa inte kan skiljas från jordens. Det är dags att agera tillsammans och lämna det snävt individuella perspektivet. Framtiden hänger på vår gemensamma omsorg om oss själva, om varandra och om allt levande på vår planet.
