Rysslands ”intresse” för Sverige har rimligen ökat i takt med att vi blivit medlemmar i Nato och dessutom skrivit avtal med USA om att den amerikanska militärmakten får tillgång till 17 egna baser i Sverige. Det är osannolikt att vårt grannland skulle uppfatta detta som harmlöst utan snarare som ett steg i den upptrappning som man själva också ägnar sig åt.
Vad som är hönan och ägget kan diskuteras allt efter sinne och smak hur länge som helst. Det vi ser är en spiral av upptrappning där båda sidor rustar upp. Det vi borde lägga mer tankekraft på är hur vi ska få stopp på detta.
Peter Rådberg var Miljöpartiets försvarspolitiska talesperson när Sveriges första steg i den formella upptrappningen – det så kallade värdlandsavtalet med Nato – togs. Han slog fast att avtalet ”såväl ökar spänningen i vårt närområde som är ett hot mot Sverige”. Han hade rätt. Värdlandsavtalet medförde att även en minoritetsregering skulle kunna bjuda in Nato att få tillgång till flygplatser, hamnar, landsvägar och lokaliteter. Sverige skulle kunna användas även som utgångspunkt för försvar genom angrepp på tredje land, det vill säga Ryssland.
Peter Rådberg lämnade dessvärre riksdagen och blev ersatt. Partiet ändrade då snabbt uppfattning. Som del av regeringen. Jag tycker det var trist. Dels i sak, dels på grund av att själva debatten om vår säkerhet blev stympad. Plötsligt var ”enighet” viktigt, vilket annars brukar betonas i auktoritära länder.
Som en del i den stympade säkerhetsdebatten ansågs dessutom plötsligt traditionell forskning om säkerhet som något nästan skumt. Freds- och konfliktforskare fick inte plats i den offentliga debatten.
När kritiska statsvetare och forskare från Försvarshögskolan gav ut antologin Är Sverige säkrare nu? blev det helt tyst. Jag träffade redaktören – professor Linus Hagström – under demokratidagar i Sörmland häromveckan och han berättade att jag varit den enda som recenserat boken. Vilket bland annat skett i Syre. Alla andra har valt tystnad! För budskapet är obekvämt. Vi är inte säkrare nu efter Natomedlemskapet. Och stegen dit har varit djupt odemokratiska.
För någon dryg månad sedan satt jag på ett tåg och avlyssnade två medelålders herrar som allt mer högljutt diskuterade krig och fred. Till slut sa den mer krigiske herren till den andra: Det var ett jävla tjat om fred!
Jag är övertygad om att det behövs ett jävla tjat om fred. Istället har Försvarsmakten på sin Youtubekanal gett ut en videoserie på temat NÄR kriget kommer. Alltså inte OM kriget kommer. Utan NÄR.
Det kompletterades med filmer där en ung kvinnlig soldat med ett lyckligt leende skjuter pansarskott till tonerna av ”Ave Maria”.
I Expressen meddelade för några veckor sedan Patrik Oksanen, ”säkerhetspolitisk expert” vid tankesmedjan Frivärld, att vi kan ”få kriget snabbare än vi vill”. Vill!
Så låter det idag. Krigskulturen har tagit fart. Just nu slutredigerar jag min nya bok som fått just namnet Ett jävla tjat om fred. För det är just ett jävla tjat om fred vi nu behöver mer än någonsin!
Allt fler demonstrerar mot Israels folkmord i Gaza.
Svenska Dagbladets och Ebba Buschs mobbande av Greta Thunberg.
