Krigsretoriken flödar alltjämt i nyhetskanalerna. Krigets ord sipprar in i skrymslen och vrår. Ingen går oberörd. Dagligen möts vi av ord om krig och krigsbrott, soldater, upprustning, vapen och strider. I Europa och Nato handlar det inte längre om huruvida man ska öka sitt lands försvarsinvesteringar eller inte, utan om hur mycket – och hur snart.
Det är väl egentligen inte så konstigt att krigets ord får så stort utrymme när krig och krigsbrott sker i detta nu. Självklart ska det som händer rapporteras, uppmärksammas och ageras på. Men om krig och krigsbrott enbart möts med sin egen retorik riskerar det att leda till mer av samma. Krigets retorik föder i längden krigets politik, under en täckmantel av ord som säkerhet, trygghet och försvar av demokratiska värden.
Kanske kan de demokratiska värdena försvaras med våld, åtminstone ett litet tag. Men krigets värderingar nästlar sig gärna in och konkurrerar ut de demokratiska värdena som en invasiv art. I krig ska vi alla strömlinjeformas. Det är vi mot dem. Fienden ska avhumaniseras, och demokratin och de mänskliga rättigheterna kan sättas på paus – för säkerhets skull. Frihet, jämlikhet och alla människors lika värde sätts i skuggan när försvaret ska utökas – allt annat anses ofta vara naivt. Men frågan är vad som är mest naivt: att lägga pengar och energi på att bli allt bättre på att döda andra människor, eller att lägga pengar och energi på att bli allt bättre på att samexistera utan dödligt våld? Vilken värld är det egentligen vi vill leva i – den baserad på våld eller den baserad på samexistens?
När en tjänsteperson i EU-kommissionen säger att vi behöver rusta oss för krig om vi vill ha fred undrar jag vad för fred det egentligen handlar om, för det låter mer som krig. Fler vapen och mer ammunition, fler soldater och större väpnade styrkor. Var finns reflektionen kring att all denna nya ammunition kommer skjutas in i en människokropp? Att alla dessa nya luftvärnsrobotar kommer spränga människokroppar i bitar? Var finns rösterna för en fred som inte baseras på våld och vapen, utan på diplomati, gemenskap och mänskliga rättigheter?
Det kan naturligtvis vara så att tanken med denna turboupprustning som just nu sker i Europa inte är att någon ska dö, utan att alla nya vapen och soldater ska vara brickor i ett spel om terrorbalans. Att fred innebär förmåga – och hot om – att döda andra människor snarare än själva akten att döda. Men bygger vi kapacitet och förmåga att döda är det också det vi blir bra på. Terrorbalansen är till sin natur skör och ohållbar och kan knappast kallas fred.
Istället för att lägga alla resurser på att bli bättre på att ha ihjäl varandra borde vi prata mer om hur vi kan skapa en fred baserad på alla människors lika värde. Vi borde fokusera på att ge fredsretoriken utrymme, snarare än alla krigsord. Ironiskt nog är Donald Trump en av dem som pratat högst om just begreppet ”fred” det senaste halvåret, men hans businessbaserade idé om fred verkar än så länge inte ha skapat någon förändring alls. Istället skulle vi behöva politiker som lägger fram motioner om instiftande av fredsdepartement, om en fredsminister – och andra politiker och väljare som röstar på dem.
I tider av krig behöver vi fredens röster som mest, de som ser människor framför fiender och som väljer att bygga ett samhälle utifrån människans förmåga att samarbeta och samexistera snarare än att effektivt ha ihjäl sina egna artfränder.
Sommarregn.
Antalet vargar i Sverige minskar.
