Felicia Wartiainen: När Sida sa ja, sa regeringen nej

​​I samhällen som styrs demokratiskt räknas inte bara själva besluten, utan också hur de fattas och vad som dokumenteras längs vägen. Offentlighetsprincipen har varit en grundpelare i svensk förvaltning i drygt 260 år och finns för att säkerställa insyn och möjligheten att utkräva ansvar av staten. Den har under århundradena omformulerats och stärkts, men grundidén – att medborgare har rätt till insyn i myndighetsbeslut – består än i dag. Förutom när det kommer till biståndsministern och hans statssekreterare, förstås.

I torsdags kunde nämligen SVT:s 30 minuter avslöja att biståndsmyndigheten Sida under våren planerade att betala ut 30 miljoner kronor i humanitärt stöd till FN:s hjälporganisation Unrwa. Trots att regeringen tidigare stoppat det så kallade utvecklingsstödet gjorde Sidas humanitära avdelning en annan bedömning. De ansåg att Unrwa:s verksamhet var avgörande för att nå fram med mat, vatten och sjukvård till människor i Gaza. Ett möte hölls med Sidas generaldirektör, och beslut togs om att skicka in en skrivelse med analys och förslag till utrikesdepartementet.

Men den skrivelsen skickades aldrig. Den 15 maj får Sidas generaldirektör ett sms från statssekreteraren i biståndsfrågor, Diana Janse. Där står: ”Jag har talat med kollegorna om något ev inskick från er gällande Palestina o det kan konstateras att det inte bidrar till något här”. Och sedan: ”Vi vet det, utan paper trail”.

Det är en formulering som inte kan tolkas som något annat än ett försök att undvika spårbarhet. Janse uppmanar alltså en myndighet att inte dokumentera sina ståndpunkter i ett enskilt ärende. Tre dagar senare meddelar Sida att man beslutat att inte betala ut något stöd. Enligt uppgifter till SVT ska Janse dessutom ha instruerat generaldirektören muntligen att inte gå vidare.

Att en statssekreterare på det här sättet påverkar en myndighets beslut i ett enskilt ärende aktualiserar även frågan om var gränsen går för otillbörlig styrning. I Sverige gäller principen om myndigheternas självständighet, där regeringen inte får lägga sig i enskilda beslut. Det som nu framkommit ligger farligt nära det som i förvaltningsrättsliga sammanhang brukar beskrivas som ministerstyre – något som inte bara bryter mot politisk praxis, utan i vissa fall också kan stå i strid med lagen.

Det är nog allvarligt att regeringen försöker dölja att en expertmyndighet föreslog en annan väg än vad det slutligen blev. Men det sker dessutom i ett läge där internationell humanitär rätt är tydlig. Att blockera nödhjälp till civila kan utgöra ett krigsbrott. Att svälta ut en befolkning är förbjudet enligt Genèvekonventionerna. Och att medvetet undvika att bidra med hjälp, trots att man har förmåga och får rekommendationer att göra det, kan i vissa fall ses som medverkan.

Flera andra länder, däribland Tyskland, Frankrike och Storbritannien, har redan återupptagit sitt stöd till Unrwa. Sida gjorde en liknande bedömning. Men den svenska regeringen valde inte bara att säga nej, utan insisterade även på att det skulle ske utan att Sidas motsatta ståndpunkt dokumenterades.

Varför? Janse menar själv att det är bättre att Sida “lägger krut på att sjösätta insatser och få verkstad än att skriva dokument som inget tillför” – men ju mindre dokumentation som finns om hur regeringen medvetet gått emot sin egen expertmyndighet, desto svårare blir det att i efterhand utkräva politiskt eller juridiskt ansvar. Frånvaron av skriftliga underlag gör det möjligt att hävda att man inte informerats, inte blivit rådgiven, inte förstått konsekvenserna. 

I Ekots Lördagsintervju, som publicerades dagen efter SVT:s avslöjande, säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard att det är ”mycket svårt att se” hur Israels blockad av nödhjälp skulle kunna vara förenlig med internationell rätt. Det är ett ovanligt tydligt uttalande för att komma från den här regeringen. Men vad är det värt, när samma regering samtidigt gör allt för att hindra att bistånd betalas ut och samtidigt försöker sopa igen spåren till sin medskyldighet? 

Försöken att dölja processen förändrar inte det historiska faktum att regeringen valde att inte agera när människoliv stod på spel. Och det kommer att bli en del av denna regerings politiska arv, vare sig de förnekar det eller inte.