När Magdalena Andersson nyligen höll sitt linjetal på Socialdemokraternas kongress, ett tal som av allt att döma skulle signalera riktningen för ett framtida regeringsalternativ, var frånvaron av klimatfrågan så total att den framstod som nästan symbolisk: som om själva tystnaden var det verkliga budskapet.
När SVT Nyheter frågade varför klimatfrågan uteblev, svarade Andersson att hon skulle ha tagit upp den om hon bara haft tio minuter till. Att klimatkrisen hänvisas till marginalen, som ett tänkbart tillägg snarare än en bärande del av politiken, vittnar inte bara om en skev prioritering utan också om en större oförmåga – eller ovilja – att förstå hur djupt klimatet hänger ihop med allt annat: jobben, ekonomin, tryggheten och rättvisan, både i Sverige och globalt.
Det är också särskilt anmärkningsvärt eftersom kongressen i övrigt beskrivs som en klimatpolitisk framgång – åtminstone av partiets egen vänsterfalang. Företrädare för Reformisterna talar om en rejäl ambitionshöjning: ett åtagande att ta fram en egen handlingsplan för att nå Sveriges och EU:s klimatmål, satsningar på kollektivtrafik och energieffektivisering samt ett förnyat synsätt på skogspolitiken. Men när partiledaren i sitt tal på kongressen väljer att helt förbigå dessa förändringar, säger det något om var klimatfrågan egentligen placeras i partiets berättelse om framtiden.
Det som gör denna tystnad än mer paradoxal är att det i själva verket är bland de grupper som socialdemokratin historiskt har haft som sitt uppdrag att företräda – arbetare, låginkomsttagare, marginaliserade samhällsgrupper – som klimatfrågans angelägenhet i dag är som störst. Ändå verkar partiets strategi vila på föreställningen att klimatpolitik främst engagerar en medelklass med goda marginaler, medan arbetarklassen i stället efterfrågar tillväxt, billig energi och status quo. Men det motsägs av verkligheten, även i Sverige. Tidigare i år visade en undersökning från Naturvårdsverket att nästan alla svenskar tror att klimatförändringarna kommer att påverka oss, och att stödet för statliga åtgärder är starkt. En majoritet är positiva till klimatskatter, bättre kollektivtrafik och förbud mot varor med höga utsläpp. Fler än någonsin kan också tänka sig att ändra sina egna beteenden – att resa mindre, konsumera annorlunda, semestra närmare.
Samma mönster framträder i en studie från Göteborgs universitet, där forskare undersökt opinionen kring flera av klimatrörelsens mer långtgående förslag – inklusive global omfördelning och nerväxt. Resultaten visade ett oväntat starkt stöd, även när visionerna innebar uppoffringar, och inte minst: stödet var störst bland personer med lägre inkomster, oavsett om de bodde i stad eller på landsbygd. Det var alltså inte en urban elit som bar klimatengagemanget, utan breda folkliga lager. Forskarna påpekar också att detta utmanar föreställningen om att radikal klimatpolitik nödvändigtvis leder till folkliga uppror. Protesterna i Frankrike mot höjda bensinpriser, det så kallade gula västarna-upproret, handlade inte om klimatåtgärder i sig – utan om orättvisan i att kostnaden lades på vanligt folk samtidigt som skatterna sänktes för de rikaste.
Sammantaget är bilden tydlig: klimatengagemanget bärs inte av en urban elit, utan av breda folkliga lager. Viljan till förändring finns – även när det kräver uppoffringar – så länge politiken upplevs som rättvis.
Just därför blir Socialdemokraternas vägval så svårbegripligt. I ett läge där partiet kunde ha lyssnat på sin väljarbas och tagit initiativet till en rättvis och progressiv klimatomställning, väljer man att förminska sig själv och fokusera på maffialagar, hårdare straff och stramare migrationspolitik. En slö efterapning av högern, där man inte är mer än ett Tidöparti i mängden. Har man inte lärt sig någonting av sina europeiska partikollegor? I land efter land har socialdemokratin kollapsat just för att den försökt vinna val med andras (högerns) idéer. Vad vi behöver nu är inte en karbonkopia av regeringskansliets Powerpoints, utan en opposition som kan leda istället för att följa. Kom igen, S!
Freedom flotilla coalition som försöker bryta Israels blockad av nödhjälp till Gaza.
Israel som dödar och skjuter palestinier vid hjälputdelningar i Gaza.
Tumme ner: Israel som dödar och skjuter palestinier vid hjälputdelningar i Gaza.
