Ekorren utgör motivet i en nationalklenod, tillika en våra mest folkkära barnvisor. Det kan dock hända att landets barn, såväl som föräldrar, får skolas om i visans gestaltning. Den nya versionen skulle kunna låta så här:
”Ekorrn´ satt i granen, skulle skala kotten. Då kom viltvårdarn´, som sköt bort den”.
Jaga ekorre – varför skulle någon vilja göra det, tänker du? Det är en rimlig fråga som tyvärr rymmer ett lika delar orimligt som cyniskt svar. I en just nu pågående förslagsrunda får berörda organisationer yttra sig till Naturvårdsverket om de nya jakttiderna. I dessa stipuleras vilka arter som ska jagas och under vilka perioder de får jagas. Det har visat sig att Jägareförbundet, som är landets största jaktorganisation, har efterfrågat allmän jakt på ekorre under perioden 1 november till 15 mars.
Det är svårt att förstå varför någon skulle vilja ge sig på Sveriges kanske mest charmiga gnagare. Denna lilla, busiga varelse som med sin silkesmjuka svans och lekfulla elegans allt som oftast får oss att dra på smilbanden. Ekorrar orsakar ytterst få skador och om en ekorre någon gång skulle skapa problem, finns det redan möjlighet till skyddsjakt enligt jaktförordningen.
Sedan 2001 har ekorrarna varit fredade, men varje gång det är dags att revidera jakttiderna (vilket sker var sjätte år), dyker Jägareförbundet upp och föreslår att vi ska börja jaga dessa små krabater igen.
Det finns ingen praktisk anledning till att jaga ekorrar. Vi talar om ett djur vars kött knappt skulle utgöra ett mellanmål och vars skinn är så obetydligt att det inte ens skulle locka den mest entusiastiska jägaren att flå den. Så vad handlar det om då? Kanske är det som så många gånger tidigare – ett strategiskt maktspel. En taktik för att locka fram en reaktion från naturvårdsorganisationer, som tvingas slåss mot absurdare förslag såsom jakt på ekorre eller pilbågsjakt, så att de inte hinner samla sina krafter för att ta itu med de verkliga hoten mot den biologiska mångfalden.
Det finns dessvärre ett ytterligare motiv till ekorrjakten som kan skönjas om man tar kaninhålet ner till stängda jaktforum på sociala medier. Vissa jägare tycker nämligen att ekorrar utgör en bra skjutträning.
Det leder till den nödvändiga frågan: Är det verkligen lämpligt att ett förbund som officiellt ansvarar för att leda viltvården i Sverige, med över 88 miljoner kronor årligen av staten i bidrag och upphandlingar, föreslår att vi ska skjuta på ekorrar?
Tendensen att jaga fler arter gäller inte bara ekorren. Trots att antalet rödlistade däggdjur och fåglar ökat med 50 procent under endast 20 år, vill Jägareförbundet ideligen utöka jaktkalendern med fler arter. Fler än 50 000 rödlistade djur sköts under den senaste jaktsäsongen. En modern viltvård borde sätta naturens och samhällets intressen i första rummet, och inte utgå ifrån jägarnas vilja att bocka av fler arter på sina trofélistor.
Med över 1,2 miljoner djur som årligen skjuts i svenska skogar som blir allt mer tystnande, borde vi justera viltvården i linje med dagens behov och värderingar. För ekorrarnas vidkommande förtjänar de bättre än att vara levande måltavlor.
Och hur blir det då med barnvisans sista strof? Låt oss hoppas att sångförfattarinnan Alice Tegnér slipper vrida sig i graven och att den ”den långa ludna svansen” får fortsätta flyga omkring mellan grenarna.
Fröna som grott i våra fönster och under fem månader framåt kommer att skänka glädje och näring till matbordet.
Hur världen på ett par år urholkats på empati, och den ovedersägliga verkligheten att det kommer bita tillbaka på alla, röd som grön som blå (och gulbrun).
