Minns ni Alan Kurdi? Den treårige pojken, vars döda kropp sköljdes upp på en strand i Turkiet för tio år sedan. Han dog tillsammans med sin fem år äldre bror Galip och deras mamma Rehan, när de begav sig ut över Medelhavet för att fly undan kriget i Syrien. Fotografiet på honom spreds över hela världen och han blev en symbol för flyktingarnas fruktansvärda öde på den livsfarliga vägen mot den europeiska kontinenten. Han blev ett av tiotusentals offer för EU:s dödliga migrationspolitik.
Under denna skamliga tidsperiod fanns en klyfta mellan civilsamhällets solidaritet och det politiska etablissemanget som förespråkade stängda nationsgränser. Kännedomen om Alan Kurdi innebar en kortvarig vändpunkt, där empatin väcktes. Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel gick från att vara Fort Europas ansikte till att framställa sig som migranternas bästa vän när hon sade: ”Om vi kunde rädda bankerna, kan vi rädda flyktingarna.”
Givetvis väckte det en glimt av hopp, men ändå var det något som skavde med denna nyvakna medkänsla med de utsatta grupper man tidigare föraktat. Den som allra bäst lyckades fånga essensen av denna friktion var poeten Athena Farrokhzad: ”Hur kommer det sig att människor är kapabla till förträngning kring akuta katastrofer fram tills dess att de ser en bild på ett dött barn på en strand? Lever vi verkligen i en politisk ordning som har gjort vår benägenhet till solidaritet helt avhängig vår visuella erfarenhet? Är förmågan att föreställa sig andras lidande utan bildbevis liberalismens första offer?”
När jag ser borgerlighetens plötsliga uppvaknande inför Israels folkmord av palestinierna längs Gazaremsan – trots att detta pågått i över 19 månader – minns jag omvärldens reaktioner inför bilderna av Alan Kurdi.
Under 1,5 års tid har man från politiskt och medialt håll försökt misstänkliggöra stora delar av Palestinarörelserna i Sverige å det grövsta. Den svenska regeringen har ignorerat det faktum att Internationella Brottmålsdomstolen begärt en häktningsorder mot Benjamin Netanyahu och tidigare försvarsministern Yoav Gallant för brott mot mänskligheten. I stället har man fortsatt att upprätthålla handelsrelationer med Israel och kraftigt tonat ner ockupationsmaktens flagranta krigsbrott. Än en gång uppenbarar sig gapet mellan civilsamhället och det politiska etablissemanget.
De senaste dagarna har många inom högern (med rätta) reagerat med förskräckelse inför de ohyggliga bilder som visar hur palestinska barn svälts ihjäl, till följd av att Israel med västvärldens goda minne blockerat tillförseln av mat, vatten, mediciner och andra förnödenheter. Visserligen bättre sent än aldrig, men jag tror ändå att Farrokhzads frågor behöver ventileras på nytt: Är ens förmåga att föreställa sig andras lidanden beroende av bildbevis? För varför annars har man under så lång tid förträngt händelseutvecklingen längs Gazaremsan till dess att man får ta del av visuellt material om hur civilbefolkningen i allmänhet och barn i synnerhet drabbas?
Instagramkontot ”Nationellt upprop” som samlar röster från alla samhällsklasser i solidaritet med Palestina.
Socialdemokraternas snack om ”stram migrationspolitik” från deras senaste kongress.
