Hon vill ge känslolivet plats i visionerna

Det är fullsatt när författaren och samhällskritikern Minna Salami och Jonna Bornemark, professor i filosofi, intar sina platser längst fram i salen i Hägerstens medborgarhus en måndagskväll sent i mars. Utgångspunkten för samtalet är ”kunskap som är förkroppsligad och förankrad i levd erfarenhet”, vilket inte hindrar att diskussionen innehåller vad många skulle uppleva som ganska teoretiska och abstrakta resonemang. Kvällens internationella gäst Minna Salami bemöter eftertänksamt och nyfiket Jonna Bornemarks ofta ivriga reflektioner om allt från buddhistiska paradoxer till mörtar, och publiken ställer frågor som tyder på seriöst tankearbete. Det hela avlöper ganska mycket i linje med den breda syn på kunskap som är utgångspunkten Minna Salamis böcker, och som hon mer än gärna talar om som en vision.

– Jag tenderar att tänka i termer av visioner, när många andra istället tänker i termer av problem, eller kritik. Inte för att det skulle vara fel, vi har alla olika angreppssätt, men mitt utgångsläge är att tänka på vad jag kan komma med för förslag, hur löser vi den här situationen på bästa sätt? Därför är vision ett ord som harmonierar med mig, säger hon på telefon från Hamburg några veckor senare.

Den tyska hamnstaden är för närvarande hennes vistelseort vid sidan av London, men hemma känner hon sig inte någonstans, rent geografiskt. Salami föddes i Finland, växte upp i Nigeria och sedermera Sverige, och har sedan studerat och arbetat på än fler platser.

– Frågan om hem är så laddad. Inte i meningen att det är jobbigt, men vad betyder det ens? Jag var aldrig helt hemma någonstans. Det var när jag började engagera mig i svart feminism som jag för första gången hade den känsla jag tänker mig att människor har när de känner sig hemma: Jag hör hit, det här är jag, här går det att prata om sådant jag funderar på, jag är inte galen.

Kunskapstema

I sin senaste bok, Can feminism be African? fördjupar hon sig i just den svarta feminismens politiska filosofi och ”vad den har att säga om den värld vi lever i”. Det är i princip en uppföljare till debutboken Sensuous knowledge från 2020 och nästa bok, som befinner sig på idéstadiet, tar tankarna om vårt förhållande till kunskap vidare ytterligare en nivå.

– Jag tror att varje bokprojekt kommer ägnas åt det ämnet, vi kan kalla det min teori för förändring. Det är min vision och den kommer givetvis prägla allt och jag är verkligen intresserad av frågan om hur vi vet saker.

I Sensuous knowledge – som på svenska fått titeln Andra sidan berget – behandlas frågan utifrån områden som makt, skönhet, identitet, frigörelse på ett både vindlande och precist språk. Minna Salami utforskar myter, traditioner och relationer med hjälp av kvinnliga förebilder som bell hooks, Toni Morrison och Lauryn Hill.

När boken skulle översättas till svenska vållade ordet sensuous en hel del huvudbry. Det engelska ordets upphovsperson lär vara 1600-talspoeten John Milton, som ville undvika de sexuella konnotationer som kommer med ord som sensual. Då problemet är liknande för svenska ord som sinnlig eller sensuell uppfanns helt sonika ett nytt ord, sensuös.

Så vad är sensuös kunskap?

– Det är verkligen svårt att förklara på ett enkelt sätt, boken är bara toppen av isberget. Sensuös kunskap är hur jag lever, det är en vision. Och det har så många förgreningar, men under pistolhot – ett väldigt otippat scenario – så skulle jag beskriva det som ett holistiskt och förkroppsligat förhållningssätt till världen.

Bryta isoleringen

Salami skriver inledningsvis att hon hade intentionen klar för sig: hon ville inte skriva en bok som går emot, utan en bok som går framåt. Men genom att namnge motståndet blev det lättare att beskriva visionen.

– Jag hade ännu inte använt begreppet som jag sen myntade, europatriarkal kunskap. Jag kämpade verkligen med att försöka beskriva sensuös kunskap, men så fort frasen europatriarkal kunskap dök upp blev det så mycket lättare.

Det europatriarkala förhållningssättet, menar Salami, är helt enkelt det sätt vi är vana vid att betrakta världen på. Det är den värld som domineras av patriarkala strukturer som har sitt ursprung i Europa och idétraditionen från antiken via upplysningen, som delar Platons övertygelse att verklig kunskap bara kan nås med hjälp av förnuftet, medan sinnesintrycken och känslorna är bedrägliga.

Formade av det synsättet ser vi på världen som något uteslutande materiellt som till fullo kan förstås empiriskt och som vi är isolerade från, resonerar Minna Salami.

– Med den här känslan av att vara åtskilda från allt annat går vi runt och känner oss bortkopplade, som att livet är meningslöst om vi inte har olika materiella saker att sträva efter.

Göra skönhet

I en tillvaro formad utifrån sensuös kunskap skulle vi istället känna oss integrerade och närvarande, bland annat.

– Vi skulle slippa de här konflikterna, som den mellan rationalitet och känsla som vi från tidig ålder lärt oss att tänka i termer av. Vi brottas ständigt med om vi ska ta oss an något med förnuft eller känsla, ”är jag rationell nu?”. Med sensuös kunskap kan vi omfamna att vi som mänskliga varelser är både och, vi är emotionella och vi har samtidigt förmågan att tänka rationellt.

I bokens sista kapitel analyserar Minna Salami skönhet, ett område som det kapitaliseras enormt på och som alltför ofta reduceras till förtryckande kvinnoideal. Men ”det kan aldrig finnas skönhet i ett system som förtrycker”, skriver Salami och landar efter att ha undersökt många definitioner hos författaren Toni Morrison, som i De blåaste ögonen skriver: ”Skönhet var inte bara något man kunde se, det var något man kunde göra”. Den stora visionen handlar om att göra skönhet, menar Minna Salami, och det är också svaret på hur vi uppnår sensuös kunskap.

Hur gör man skönhet då?

– De självklara sätten är att vara vänlig och öppensinnad, att vara snällare mot naturen och oss själva. Men vad det i grund och botten betyder för mig är att speak truth to power.

Minna Salami ska återkomma flera gånger till just den frasen, en devis med historisk tyngd som ofta används i aktivistiska sammanhang. Åtskilliga samhällskritiker och filosofer har vridit och vänt på konceptet och för Minna Salami har det inte nödvändigtvis en konfrontativ innebörd och på svenska skulle hon vilja kalla det ”att uttrycka sig med omtanke, mod och integritet”.

– Och för att kunna göra det måste du givetvis ägna dig åt efterforskningar, fördjupa dig, analysera och betrakta saker från flera perspektiv och vara medkännande. Det är att sträva efter att kunna uttrycka sig på ett kraftfullt och övertygande sätt så att människor faktiskt blir berörda och omskakade och vill skrida till handling.

Starkt uttrycksbehov

Om hon själv lyckas göra detta tycker hon är svårt att bedöma.

– Jag vet att jag försöker. Jag är väldigt noga med hur jag presenterar saker, jag skriver långsamt, reflekterar över mina ord och väljer dem med omsorg. Men man blir varse hur svårt det kan vara att träffa rätt. Ibland är det något du inte alls tänkte på som kraftfullt som landar hos någon och förändrar dem i grunden. Andra gånger har du lagt massor med tid på att mejsla fram en mening, ett stycke eller ett tal och ingen fattar grejen.

Hur hittar man det mod som ändå krävs för att uttrycka sig uppriktigt?

– Vem vet varför har vissa personer lättare för det än andra? I viss utsträckning handlar det kanske om livserfarenheter, omständigheter som har tvingat in dig i den positionen. För mig är det något jag alltid har känt väldigt starkt, jag har alltid haft en icke-konformistisk ådra, även som barn. Under livets gång lärde jag mig att min syn på saker ofta skilde sig från den accepterade, från normen, och jag kände ett behov av att uttrycka det. Ibland har det uppfattats som att jag är provokativ eller stridslysten. Men för mig är det som att en röst inom mig liksom skriker och behöver bli hörd. Och jag kände också att om jag inte lyssnade till den rösten och lät den uttrycka sig – nu talar jag väldigt bildligt – så skulle jag i någon mening dö. Att uttrycka min sanning är en fråga om överlevnad.

Under samtalet i Hägersten ger Jonna Bornemark – som också skrivit förordet till Andra sidan berget – vid ett tillfälle Minna Salami i uppgift att definiera det abstrakta. Svaret var en definition betydligt vidare, eller djupare, än min egen och jag frågar om Minna Salami minns det. Efter en liten stund utbrister hon ”oh yes!”

– Hon var som en sån här professor – hon är en professor! – det var ett fantastiskt ögonblick. Jag tänker mycket i abstraktioner, men jag vet också att mitt skäl för det är att det abstrakta är ett av de mest kraftfulla verktygen för samhällsomvandling. Vi kommer inte förändra samhället, eller vår relation till varandra eller vår planet, förrän vi ändrar vårt sätt att tänka. Under tiden sätter vi bara plåster på såren. I ett långsiktigt perspektiv är frågan om hur vi vet vad vi vet, och hur vi kan ändra vad vi vet väldigt viktig, och för att besvara den behöver vi hantera det abstrakta.

Enligt Minna Salami är det abstrakta ett väsentligt aktivistiskt verktyg, och det är en europatriarkal taktik att få oss att tro att det inte är viktigt.

– Så att vi blir kvar i ett tillstånd där vi reagerar automatiskt, inte tänker långsiktigt eller kan utforma strategier för att förändra språket.

Så vi behöver det abstrakta för att kunna skapa visioner?

– Ja, absolut, men jag tror – och detta är väldigt viktigt – att abstraktioner inte behöver vara så komplicerade som vi gör dem. Till exempel, när vi leker som barn och försöker göra ett berg av sand och vatten, upptäcker vi att en viss mängd sand och en viss mängd vatten ger upphov till en ny textur. Du berättar om det för dina föräldrar och kamrater och när du går och leker nästa dag har du ett språk och en metod för hur du ska bygga din kulle – jag talar om det abstrakta i den meningen, det är inte något som bara handlar om teori utan det är direkt och lekfullt.

Med andra ord, förtydligar Salami, kan man säga att barnet, genom lek, drar slutsatsen att sand plus vatten blir lera och att lera kan användas för att bygga ett sandslott.

– På så sätt förstår barnet intuitivt att x mängd sand och y mängd vatten tillsammans bildar xy. Detta är en enkel abstraktion som hämtas direkt från den konkreta erfarenheten av lek. Och det kan fungera på liknande sätt i samhället. Tänk på hur en mardröm (en abstrakt händelse) kan orsaka fysiska verkningar, som hjärtrusning eller kallsvett. Eller hur tiden, fastän abstrakt, manifesterar sig på verkliga och mätbara sätt. I den meningen är de korsningar där det abstrakta möter det konkreta också platsen för djupare kunskap och transformation.

Eftertanke utmanar makten

Visst kan även dessa ”konkreta abstraktioner” kräva en viss ansträngning av mottagaren, men i strävan att göra det begripligt för andra har abstraktionen en enorm kraft, säger Minna Salami. Men, fortsätter hon, progressiva rörelser har blivit avskräckta från abstraktion, vilket har gjort rörelserna en otjänst.

– För i slutändan är det att avskräcka oss från att tänka efter ordentligt, och när vi bara reagerar snabbt och inte anstränger oss för att göra motstånd så kraftfullt vi skulle kunna, då tror jag… Om jag vore en despot, en hemsk monark eller auktoritär ledare, om folket bara reagerade jättesnabbt på allt jag lägger ut och går från plattform till plattform, då skulle jag känna mig mindre hotad än om de verkligen skulle ge sig in i språket eller skapa visioner som kommer från deras hjärtan, sinnen och kroppar, då skulle jag verkligen känna att jag måste passa mig och vilja förhindra att sådant tänkande förekom.

Samtidens hyperreaktiva klimat torde således vara mumma för ledare med dunkla – eller för den delen helt ogenerat öppna – tvivelaktiga motiv. Men att spontant reagera på vad man uppfattar vara till exempel en orättvisa eller värre kan ju kännas som att uttrycka sin modiga åsikt?

– Ibland behövs den reflexmässiga responsen, men ofta är personerna som svarar snabbt och bra de som har tillbringat åratal med att redan ha tänkt, forskat eller bedrivit arbete i frågan. Jag vill inte helt avfärda den sortens reaktion i andra fall men ofta är det faktiskt inte speaking truth to power, snarare är det motsatsen eftersom det ofta bara är repetition av något du läst som någon annan skrivit, utan att ha fördjupat dig i det, och efter några timmar eller dagar inser du att det var ogenomtänkt och kanske till och med gjorde mer skada än nytta.

Avslutningsvis vill Minna Salami tillägga att även ifråga om visioner behöver vi utvidga vad vi menar med det.

– Vi arbetar fortfarande med visioner på det gammaldags europatriarkala sättet, det är ofta en specifik person som dyker upp med sin stora vetenskapliga teori och det är visionen. Men jag tror visioner kan kännas, smaka och uppträda i olika format. De kan vara polyfona, tvärvetenskapliga, queera – och i dessa tider bör de verkligen vara det – pluralistiska och lekfulla.