Så byggs ett nytt parti

I hissen upp till sjunde våningen i Medborgarhuset i Stockholm lägger jag märke till en klassisk ”Kärnkraft? Nej tack!”-knapp på min medpassagerares trenchcoatkrage. Jag misstänker att vi är på väg till samma möte – engagemang kommer sällan ensamt – och väl uppe välkomnas vi båda av Tina Vikor som bjudit in mig till kvällens möte. Det är kommunikationsgruppen i det nybildade partiet Tillsammans som ska diskutera sina digitala kanaler. Behoven förändras snabbt nu när lokala grupper bildas runt om i landet och antalet intresserade växer. 

Tina Vikor dukar fram kaffe och enkelt tilltugg samtidigt som hon berättar att det är hela åtta år sedan hon, som en av de första, började engagera sig i det som först nu blivit ett parti. Hon ser långsamheten som en fördel, det har fått ta sin tid att ”mejsla fram något”, säger hon. 

– Många vill ha snabba svar, men vi vill inte skjuta från höften. 

Vi väntar en stund på fler deltagare i det ljusa konferensrummet med utsikt över Medborgarplatsen – en av Stockholms mest använda platser för politiska manifestationer i alla former. Det var där, under flyktinghösten 2015, som Stefan Löfven yttrade de numer historiska orden: ”Mitt Europa bygger inga murar”. På samma plats hölls senare den uppmärksammade sittstrejken mot utvisningarna till Afghanistan, ledd av Fatemeh Khavari.

När alla är på plats inleds mötet med en tyst minut, en stund för alla att samla sig. Sedan följer en runda med personliga tankar. Det är ett internt möte, men transparens är en grundprincip för partiet, och jag får generöst ta del av problem och möjligheter på dagens agenda. Mycket handlar om hur de växande kommunikationsbehoven ska mötas. Hur undviks att saker faller mellan stolarna – utan att all tid går åt till att kommunicera? Andra utmaningar är kanaler som översvämmas av spam och att hitta rätt plattform för diskussioner om politiska förslag. Hittills har de haft få problem med trådar som spårar ur.

– Det är sällan någon som ställer till det, men vi är också aktiva och sätter tonen, säger Tina Vikor.

Lever längre än man trott

Sedan slutet av 1980-talet har hundratals nya partier bildats i Sverige. De flesta börjar sin bana lokalt – med ett växande antal mandat i kommun- och regionfullmäktige. Vissa tar sig så småningom hela vägen till riksdagen, som Sverigedemokraterna, medan många förblir lokala projekt, ibland med betydande inflytande.  Bilden att nya partier är politiska dagsländor stämmer inte riktigt, visar en pågående studie av Felicia Andreassen, Gissur Ó Erlingsson och Susanne Wallman Lundåsen.

– Det har funnits en föreställning om att nya partier snabbt dör ut, men nu har vi data som visar att de i genomsnitt lever i tre till fyra mandatperioder, säger Gissur Ó Erlingsson, professor i statsvetenskap vid Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet.

Gissur Ó Erlingsson disputerade kring millennieskiftet på ämnet nya partier och har sedan dess fördjupat sig i frågor om lokal demokrati. Trots utmaningar och ihärdiga rykten om motsatsen tycks den trots allt må ganska bra. Valdeltagandet i kommun-
valen är högt i ett internationellt perspektiv och har ökat i varje val sedan 2002, om än med en liten dipp i 2022 års val. Sju av tio medborgare är nöjda med demokratin i sin kommun, åtta av tio med den service de får.

Den som röstar på uppstickarpartier är dock ofta en medborgare lagd åt det kritiska hållet. De är antietablissemangsväljare, likt Sverigedemokraterna – men på ett helt annat sätt, visar en färsk undersökning av Gissur Ó Erlingsson och statsvetarkollegan Susanne Wallman Lundåsen. 

– Medan Sverigedemokrater ofta hyser misstro mot människor i allmänhet och sällan är engagerade i civilsamhället, misstror uppstickarpartiernas väljare främst dem som styr kommunen. De är kritiska mot makthavarna – men i övrigt tillitsfulla.

Heta känslors betydelse

Gissur Ó Erlingsson har framför allt studerat nya lokala partier som lyckas vinna väljarstöd. Någon enskild framgångsformel är dock svår att peka ut, menar han, men det finns ett mönster bland de partier som lyckas undvika att snabbt hamna på ”partikyrkogården”.

– Den typiska berättelsen handlar om en man som varit aktiv i ett etablerat parti och försökt nå en topposition. Där finns personlig ambition och revanschlust, kombinerat med en idé han upplevt att ingen lyssnat på. Sedan krokar han arm med en eller två likasinnade.

Gissur Ó Erlingsson beskriver hur de ”heta känslorna” ger den energi som krävs för att orka med allt ett partiprojekt innebär.

– Det kan handla om ekonomi, men det tar också tid och kraft att bilda ett nytt parti. Och man får räkna med att bli smutskastad och granskad av medierna.

När det gäller partier som Junilistan och Ny demokrati, som satsade direkt på rikspolitiken, tror Gissur Ó Erlingsson att drivkrafterna delvis kan vara annorlunda – men att känslomässiga argument troligen spelar en roll även där.

Samtidigt är han försiktig med att lägga alltför stort fokus på individens drivkrafter.

– Innan vi pratar om hur enskilda personer resonerar och vad som driver dem, måste vi ha ett strukturellt perspektiv. Vad har egentligen hänt med de etablerade partierna över tid?  Varför lyckas de inte fånga upp nya frågor och nytt engagemang?

Ända fram till 1980-talet var det vanligast att kommunfullmäktige bestod av fyra till fem partier, berättar han. Därefter tog en kraftig trend med nya partibildningar fart, och fram till valet 2002 skedde en exponentiell ökning av lokala partier i landet. 

– Därefter nåddes en slags mättnad. Sedan dess har det sett ungefär likadant ut; i hälften av landets kommuner finns ett lokalt parti representerat. Men det är inte samma partier hela tiden, några försvinner, andra tillkommer. 

Enligt Gissur Ó Erlingsson finns det ett visst stöd för slutsatsen att den plötsliga explosionen av nya partier hänger ihop med att de traditionella partierna blev ”sig själva nog”.

– Endast en liten del av partiernas intäkter i dag kommer från medlemsavgifter, det är i huvudsak partistödet som håller dem vid liv. Förr behövdes medlemmarna för att kampanja och sprida budskapet, nu sköts det effektivt av pr-byråer och karismatiska partiledare i tv. Inte heller behöver man medlemmarna för att förstå vad väljarna vill ha, det fixar fokusgrupper och opinionsmätningar, säger han.

Vitaliserar demokratin

Det finns studier som visar att när människor väl hör av sig, är mottagandet ofta svalt – särskilt om personen har ett utländskt klingande namn.

– Partierna har i många fall slutat fungera som en kanal för att förverkliga människors politiska ambitioner. Det engagemanget måste ta vägen någonstans, och då kan det leda till att man startar ett eget parti. Det finns också tecken på att de etablerade partierna blivit sämre på att snappa upp nya frågor, där miljöfrågan är ett tydligt exempel, säger Gissur Ó Erlingsson.

Är det bra eller dåligt för demokratin att nya partier bildas?

– Att starta ett nytt parti är ofta ett uttryck för missnöje, men ur ett principiellt perspektiv kan det vara ett sundhetstecken. Det visar att systemet fungerar, alternativet hade kunnat vara att folk gick ut på gatorna och kastade stenar och rökbomber. De etablerade partierna uppskattar förstås inte konkurrensen, men för det demokratiska systemet är nya partier ett tecken på vitalitet.

Men många partier skapar också praktiska problem.

– Efter förra valet var det två eller tre kommuner som hade elva partier i fullmäktige, och då blir det svårt att bilda en handlingskraftig majoritet. Det blir också svårare för väljarna att utkräva ansvar i ett system med så många partier. Det är två olika frågor som man måste hålla i huvudet samtidigt när man värderar om det är bra eller dåligt med många partier.

Om det nya partiet väl lyckas ta sig in i värmen, vilka hinder kan då vänta?

– Har du väl startat ett parti och övervunnit det vi brukar kalla samarbetsparadoxen, så har du kommit en bra bit på vägen. Den som vill se ett nytt parti bildas tänker nämligen ofta att det är bättre att någon annan gör det, medan jag själv fortsätter att investera tid, energi och pengar i mitt eget livsprojekt. Och eftersom alla förväntas tänka så, är det ganska osannolikt att en ny organisation faktiskt ser dagens ljus.

Därefter väntar två huvudsakliga utmaningar. Den första är att ta sig förbi spärrarna. Den fråga som potentiella väljare ställer sig är om tillräckligt många andra kommer att välja det nya partiet, eller om rösten kommer kännas ”bortkastad”.

– Det krävs smarta lokala kampanjer som verkligen träffar hjärtat hos väljaren. Ofta handlar det om att lyfta fram en genuin fråga som andra partier missat eller inte tagit på allvar.

Det andra hindret är själva partisystemet, menar Gissur Ó Erlingsson.

– De etablerade partierna fungerar på sätt och vis som en kartell. De är förstås fiender sinsemellan, men ingen av dem vill se en ny utmanare som börjar ta marknadsandelar i form av röster. Så alla etablerade partier har ett gemensamt intresse av att motarbeta nykomlingen.

Uppförsbacke för nya

Det är en uppförsbacke från början för ett nytt parti, eftersom de etablerade partierna har så mycket resurser. Men det handlar inte bara om ekonomiska fördelar.

 – De etablerade partierna är också välkända av väljarna och får utrymme i opinionsmätningar och medier. De har både resurser och ett system som gynnar det som redan är etablerat.

Men även om det nystartade partiet inte lyckas hålla sig kvar kan dess inspel få stor betydelse.

– Det finns exempel på hur nya arbetsmetoder och idéer plockats upp av etablerade partier. Nya partier kan också fungera som blåslampa för vissa frågor, som sedan tas in i andra partiers program. 

Det förklarar dock inte helt den snabba utbredningen av nya partier. I sin avhandling identifierade Gissur Ó Erlingsson även en inspirationseffekt.

– Om ett lokalt parti bildades i en viss kommun i valet 1991 ökade sannolikheten för att det skulle bildas ett lokalt parti i grannkommunerna i valet 1994. När någon vågat ta steget ser andra att det är möjligt. 

Tänder en grön gnista

Ett parti som delvis startade ur en global inspirationseffekt är Miljöpartiet. Med 60- och 70-talets samhällskritiska rörelser i ryggen tände Per Gahrton den gnista som blev miljörörelsens parlamentariska gren. Vid den här tiden hade han tät kontakt med Petra Kelly, en grön ikon och medgrundare till det tyska miljöpartiet Die Grünen. Hon kombinerade feminism, ickevåld, miljö och social rättvisa på ett sätt som då var nytt, men som i dag är etablerat som grön ideologi. Per Gahrton hade också med sig revanschlust efter att 1979 lämnat sin riksdagsplats för Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) i protest mot det politiska spelet.

Miljöpartiet inleder sin resa med mandat i lokala församlingar, men siktar också tidigt på riksdagen. Startpunkten för partiet är ett möte hemma hos Per Gahrton och Ulla Lemberg i Henriksdalsringen i Nacka utanför Stockholm 1980. Vid det mötet fattas beslutet att bilda en aktionsgrupp med målet att skapa ett parti som kan ställa upp i riksdagsvalet 1982. En som deltog på mötet och sedan bidrog till etableringen av partiet är Valentin Sevéus. Han var vid den tiden förbundssekreterare i Riksförbundet Visir (Vi som inte röker) och hade erfarenhet av att starta föreningar.

– Jag kände inte de andra på mötet, men tyckte att det var en intressant blandning personer och jag ville bidra till det parti som Per Gahrton önskade bilda.

Det fanns en idé om att bilda ett parti redan inom ett par månader, men Valentin Sevéus föreslog ett år; så att det organisatoriska skulle hinnas med, men utan att entusiasmen skulle förlora i styrka. 

– Jag blandade mig inte i de politiska frågorna, för det var det som intresserade alla de andra. Både visionärer och organisatörer behövs.

Partiet skulle inte ha en ledare, utan styras genom fyra utskott, var och en ledd av en sammankallande. Valentin Sevéus arbetade med organisationsfrågorna.

– Det blev en förfärlig mängd möten och sammanträden men jag hade erfarenhet av alla de arbetsuppgifter som blev aktuella. Stadgar skulle skrivas, grupper organiseras och planer formuleras.

Arbetet flöt på tämligen konfliktfritt som Valentin Sevéus minns det, men där fanns meningsskiljaktigheter, till exempel om partiets namn. Själv ville han gärna se ett namn med en allmän humanistisk inriktning. Per Gahrton föreslog ”Framtidspartiet” men starka röster stod bakom ”Miljöpartiet”, ett namn som redan användes i lokala sammanhang.

– I ett avgörande läge steg Per Gahrton upp och sa: ”Jag accepterar vilket namn som helst.” Så då blev det Miljö-partiet.

Valentin Sevéus ville också se ett brett anslag i det ideologiska innehållet.

– Människans samspel med miljön är oerhört viktigt, men samspelet mellan människor är lika viktigt, eller kanske viktigare. För om inte det samspelet är konstruktivt, då får man inte fram de resurser som behövs för att ta hand om klimatet, miljön, den biologiska mångfalden och så vidare.

Finansieringen säkras

När partiet väl var bildat satsades allt på det kommande riksdagsvalet. Målet var att göra partiet känt, men den stora utmaningen var att säkra finansieringen.

– Valsedlar är väldigt viktiga i svenska val. Visst kan man skriva sitt namn på en vit lapp, men det är det få som gör. Vi behövde ungefär fem miljoner kronor för att trycka valsedlar och distribuera dem över hela landet. Hur får man egentligen ihop fem miljoner med ett gäng politiska entusiaster? Men det gick.

Varifrån kom pengarna?

– Jag gick till Nordbankens kontor på Kungsholmen och pratade med en banktjänstekvinna. Hon visade inget särskilt intresse för vårt partiprojekt, men vi kom ändå överens om att medlemmar och andra intresserade skulle få skriva skuldförbindelser på 5 000 kronor. I takt med att jag samlade in och lämnade över dem till banken överförde hon pengar till partiet. Totalt blev det till slut ungefär 4,5 miljoner kronor.

Sedan var det dags för valsedelsutdelning på valdagen. Valentin Sevéus berättar om den mobilisering som krävdes för att få allt på plats, samt oron inför valresultatet.

– Når vi över en procent? Om man kommer över den, får man valsedlarna betalda av staten vid nästa val.

Miljöpartiet fick 1,7 procent av rösterna i riksdagsvalet 1982. Det var partiets första val och även om det inte blev några mandat i riksdagen betraktades resultatet som en framgång för ett nystartat parti.

Därefter lämnade Valentin Sevéus partiarbetet. Han ville inte ha några politiska uppdrag utan gick vidare till att arbeta med bland annat fredsfrågor, och har skrivit ett fyrtiotal böcker under åren.

När ni drog igång partiprojektet i början av 80-talet, hade du  då kunnat föreställa dig att det skulle bli ett så långvarigt projekt?

– Nej, det var helt förutsättningslöst. Det tog också ett tag innan partiet kom in i riksdagen, och sedan dess har man legat mellan 4 och 7 procent i riksdagsvalen. Jag misstänker att om den bredare ansats som Per Gahrton stod för hade fått genomslag – snarare än det snävare miljöfokuset – så hade partiet kunnat bli åtskilligt större.

Vad är det som gör den bredare visionen stark?

– Miljöfrågorna, så som de har formulerats av miljörörelsen, engagerar inte tillräckligt många. Det betyder inte att frågorna saknar betydelse, men det är viktigt att förstå samhället i stort. Det krävs också en viss psykologisk insikt, om hur människor fungerar, om känslornas roll, relationer och konfliktlösning.

”Folket och ideologin”

När alla punkter på dagordningen har avhandlats på Tillsammans kommunikationsmöte i Medborgarhuset– i ett påfallande lugnt och lyhört samtalsklimat – ställer jag några frågor om partiet. Under mötet återkommer ord som ”principerna”, ”prioriteringarna”, ”redoprocessen” och ”stegen” – begrepp som snarare för tankarna till personlig utveckling eller en andlig rörelse än traditionell partipolitik.

– Redoprocessen är ett introduktionsprogram för den som vill bli politiker. Det består av 26 övningar som tränar oss att agera utifrån våra principer och prioriteringar, säger Elin Hammarberg.

”Principerna” beskriver bland annat hur partiets politiker ska ”tjäna folket och ideologin” och inte drivas av maktintressen – vare sig för egen del eller för partiets. Arbetet ska vara kunskapsbaserat och präglas av långsiktighet. ”Prioriteringarna” utgör grunden för partiets ideologi och ett exempel är ”fred–frid”. Värden som frihet och rättvisa lyfts fram – men anses endast eftersträvansvärda i den mån de stärker prioriteringarna.

– Det handlar om att förstå medborgarnas behov. Att noggrant väga för- och nackdelar, och lyssna in dem som känner sin egen situation, säger Maria Ottoson.

– Det handlar också om hur vi som politiker agerar gentemot medborgarna, och hur vi uppträder i de politiska rummen – om vi blir invalda. Vi kommer inte att använda en hård retorik där vi målar upp världen i svart och vitt. Och om vi har fel, ska vi kunna erkänna det, säger Elin Hammarberg.

Och ”stegen” – vad innebär det?

– När vi utvecklar politiska förslag dubbelkollar vi oss själva, till exempel mot forskningen samt våra prioriteringar och principer, förklarar Elin Hammarberg.

”Som en sandlåda”

Alla fyra runt bordet har varit engagerade i arbetet under lång tid. Elin Hammarberg och Tina Vikor har varit med från allra första början. Daniel Butnariu och Maria Ottoson kom in lite senare, med erfarenhet från ett annat parti.

– I Tillsammans är samtalstonen annorlunda, konstruktiv och lyhörd. De där snabba, färdiga svaren passar inte mig personligen; jag tycker att de känns fördummande, säger Maria Ottoson.

Även Tina Vikor hade tidigare varit i kontakt med partipolitiken, men upplevt sig som ”publik”.

– Det var svårt att komma in och bli delaktig i utvecklingen av politiken. I Tillsammans är ambitionen att människor ska vilja engagera sig ordentligt.

– Jag uppskattar att det fått ta tid att bygga ideologidokumentet, att alla är delaktiga och att vi tillsammans når fram till insikter, säger Daniel Butnariu.

Förhoppningen nu är att vinna några mandat runt om i landet i valet 2026, men de betonar att arbetet med partiet är betydelsefullt oavsett resultatet.

– Det kommer ta tid, men det är redan fint och symboliskt bara att vi har bildat detta parti, i det här omvärldsläget, säger Maria Ottoson.

Ogillar personcentrering

Initiativet till rörelsen ”Nya principer för politik”, som lett fram till partiet Tillsammans, togs av Carlos Rojas. Han är fortfarande delaktig i arbetet men har ingen ledarroll. I dag är han doktorand i sociologi vid Stockholms universitet, men var tidigare en välkänd debattör – särskilt i migrationsfrågor – och medgrundare till den uppmärksammade tidskriften Gringo – Sveriges svenskaste tidning. Under arbetet med det här reportaget vill jag gärna fråga honom om hans vision och vad han tänker om det politiska ledarskapet i partiet. Han vill dock inte ställa upp på en intervju, med hänvisning till att partiet vill undvika personfokusering. Jag hör av mig till Tina Vikor igen för att få hennes bild. Hon återkommer till vikten av att många är delaktiga, för gemenskapen, men också för att föra in mer kunskap i politiken. När det gäller förtroendeuppdrag, som platser i kommunfullmäktige, föreställer de sig en modell där kandidater lottas fram ur en grupp som förberett sig i partiets så kallade redo-process.

– Men arbetet ska ändå fortsätta bedrivas tillsammans med de andra som förberett sig för rollen. En karismatisk ledare kan locka väljare, men vi vill ha en politik som har fokus på sakfrågor. Genom lottningen vill vi också minska bördan på dem som engagerar sig så att de inte ska behöva axla allt eller att ta emot all kritik. Det kan göra så att fler vill engagera sig politiskt, säger Tina Vikor.

Statsvetaren Gissur Ó Erlingssons forskning om nya partiers framgångsfaktorer visade att en tydlig ledare med erfarenhet oftast var en fördel.

– Kombinationen av att förstå det politiska spelet och att vara en känd person tror jag är en bra grund för ett nytt politiskt ledarskap. Sedan kan det förstås hända att det finns en skandal eller en våg av missnöje att surfa på. Då spelar kändisskap och erfarenhet mindre roll, men jag tror att sådana fall är ganska ovanliga.

Miljöpartiet grundades av Per Gahrton som ett ledarlöst ”antipartiparti”, en motreaktion mot traditionell partipolitik. Men språkrörsmodellen, där ledarskapet delats mellan en man och en kvinna, blev till slut en nödvändig kompromiss för att partiet överhuvudtaget skulle nå ut med sitt budskap. Och kanske säger det något om politiskt förändringsarbete i stort: det spelar ingen roll hur goda eller genomtänkta idéerna är – om inte världen vill ta emot dem.