Samhällsomvandling ÄR långsam – ”viktigt att vi fortsätter agera”

Omställningen till ett samhälle med netto nollutsläpp går inte tillräckligt snabbt för att klimatmålen ska nås. Ekonomiska och politiska intressen utgör stora bromsklossar, men det ligger också i sakens natur att stora samhällsomvandlingar tar tid. I sin bok Environmental sociology and social transformation tar sig två professorer i sociologi an ämnet, och Syre har talat med en av dem. Vi får inte ge upp inför utmaningens komplexitet, säger Magnus Boström. 

– Att det hela känns så övermäktigt för alla kan bli ett hinder i sig. Det gäller att inte fastna i denna känsla av omöjlighet. Känslan av att något är för stort och komplext kan skapa paralysering, och då kan paralyseringen i sig bli hindret. Lösningen kan inte vara att ”det är för svårt, så då ger vi upp”. Det är viktigt att vi fortsätter agera.

Men det finns samtidigt gott om skenbara lösningar, påpekar Magnus Boström.

– Till exempel så kanske man köper ekologisk mjölk och tänker att man drar sitt strå till stacken. Men sedan flyger man vid något tillfälle och bidrar då till i jämförelse enorma utsläpp. På samma sätt kan företag stirra sig blinda på teknologiska lösningar, men missa helheten. Ofta gör man effektiviseringar, men mängden som produceras ökar ändå. Så enskilda lösningar kan ibland ge sken av att man är på rätt väg, fast man inte är det.

Berättelser om djupare omställning behövs

För att komma tillrätta med de utsläpp vi orsakar så kommer det inte att räcka med bara ny teknologi, det är den samlade forskningen tydlig med. 

– Industrialiseringen fungerar så att vi hela tiden får effektivare produkter, men det blir ju samtidigt bara mer av allt. Mer tillväxt, mer material. Det är en myt att teknologisk utveckling kan fixa allt. Det är inte fel i sig, men det kommer inte räcka.

Istället behövs en djupare omställning.

– Det kan ju upplevas som för stort av många. Men man kan skapa positiva berättelser och ett hopp kring detta. Det finns många som drar ner på arbetstiden till exempel. Den sortens berättelser, om att öka livskvaliteten trots att man dragit ner på standarden, sådant behöver vi diskutera mer i samhället.

Att skapa berättelser och framtidsvisioner är en viktig del i att förverkliga den omställning som man eftersträvar. Men det finns många visioner som tävlar om uppmärksamhet. 

– Jag tänker i termer av makt och motmakt. Nuvarande diskurs kring omställning domineras av ”technological fix” och mantrat kring grön tillväxt. Det är svårt att slå hål på detta. Det behöver formeras en stark motmakt. Just nu anar jag att det mobiliseras runt begrepp som sufficiency (tillräcklighet) kopplat till well-being (välmående, livskvalitet). Jag tror det behövs en kollektiv rörelse som förenas kring sådana nyckelord och alternativa metanarrativ – som med tiden lyckas mala ner mantrat kring grön tillväxt och liknande. Historiskt tänker jag att ordet ”välfärd” varit centralt i uppbyggandet av våra ”välfärdsstater” jämte demokrati och frihet.

För några år sedan talades det mycket om personliga livsval för att bromsa klimatförändringarna. Därefter började det talas betydligt mer om övergripande, politiska åtgärder. Och givetvis behövs både och. Men häri ligger också utmaningar. 

Svårt gå från insikt till handling

– Det finns ju ett så kallat värde-handlingsgap. Många är idag medvetna om klimatfrågorna och har kunskapen. Men det kan vara svårt att omsätta insikterna i handling. Det kan också vara lätt att skylla på att politiker borde fixa det ena och andra. Men så lätt är det inte riktigt, inte ens för dem. Det är ett delat ansvar. Vissa har givetvis mer makt ändå och kan göra mer. 

 Historien är full av samhällsförändringar, men de tar allt som oftast tid. 

– Slaveriets avskaffande tog väldigt lång tid, liksom uppbyggandet av demokratier och välfärd. Och det finns ingen quick fix, samhällsförändringar funkar inte på det sättet. De måste få ta tid, säger Magnus Boström.

Samtidigt är det bråttom att få ner klimatutsläppen om vi ska hålla oss inom Parisavtalets mål och undvika det som många forskare varnar för, att uppvärmningen går så långt att vi skapar självförstärkande effekter. Vilket återigen kan leda till känslor av en uppgivenhet och att ”det redan är kört”. Det blir lite av en ond spiral. 

– Man får försöka tänka att den handlingen som jag gör är en del av samhällsförändringen, att jag är en del av den. Det är det klassiska tänket som när man röstar på ett parti, att någonstans så spelar det roll. Alla små handlingar får kumulativa effekter. Men även passiviteten får kumulativa effekter. Man känner att ingenting händer och så förstärks passiviteten. Det blir till en paradox som det blir allt svårare att komma bort ifrån. 

”Om hundra år kan det inte se ut som det gör”

Samtidigt sker det hela tiden saker som förändrar samhället som vi kanske inte alltid uppmärksammar. 

– Det byggs upp alternativa infrastrukturer, men de gamla är ju kvar. Det vi ser idag är precis i början av en omvandling. Om hundra år kan det inte se ut som det gör. Det finns det inte resurser för.

Personer som byter bilen mot cykeln eller bussen, som börjar dela på saker med varandra, eller reparerar sina saker istället för att köpa nya. Fritidsbanker, leksaksbibliotek och bilpooler. Exemplen på nya beteenden och ny infrastruktur är många, men det hela behöver skalas upp, menar Magnus Boström. Dessutom finns kapitalismen som något slags elefant i rummet. 

– Det går inte att ändra på det här på kort sikt. Men man kan ändra inifrån, inom företagen. Men som systemet ser ut nu, med vinsterna och de regler som finns, så är det inte långsiktigt hållbart. Att alltid ha tillväxt är en omöjlighet på lång sikt. 

Samhället kommer att förändras på något sätt, oavsett vad vi gör, konstaterar Magnus Boström. 

– Vi är påverkade av miljön, och om inget görs så kommer allt bli dyrare, för resurserna tar slut eller minskar förr eller senare. Men vi skulle också kunna forma utvecklingen. Man kan se det som att man anpassar sig för en ny framtid. Det kommer inte finnas samma resurser och det kommer bli knappare. Har man då redan anpassat sig idag så står man bättre rustad för en kommande framtid. 

Komplext att ändra beteende

Det finns en känd vetenskaplig artikel som publicerades i Science 2018 som menar att om cirka 25 procent av personerna i ett samhälle börjar tänka och agera på ett visst sätt så kommer det ske en social tipping point, där fler snabbt följer efter. Det är dock en förenkling i ett så pass komplext samhälle som vi har idag, menar Magnus Boström.

–Det finns flera pucklar att ta sig över och åsikter sprider sig inte riktigt som virus. Men det ligger någonting i det, att det finns kritiska trösklar nånstans.

Men det är inte säkert att ett beteende ändras bara för att man känner oro för någonting. 

– Det kanske ändå inte går att ändra vardagen, för att infrastrukturen ser ut på ett visst sätt, och vi därför är hindrade att genomföra förändring. 

Aktivismen behöver fingertoppskänsla

Somliga väljer att engagera sig i någon rörelse och bli aktivist för att skynda på samhällsförändringar. Det kan ha framgång, men Magnus Boström tror att aktivismen behöver ha en fingertoppskänsla för att hitta en konstruktiv väg framåt och få resonans hos olika grupper.

– Det är klurigt det där. Jag tror inte att det är effektivt att sätta sig på motorvägen om vi nu ska ha fler personer som börjar ifrågasätta sin livsstil. Det behöver göras lite närmre de personerna och att man puttar dem åt rätt håll. Det som stör ordningen blir för polariserat, tror jag. Jag tror det kan göras på andra sätt.

Synlighet uppnår man såklart med aktioner som stör. 

– Frågan är om de uppnår engagemang? 

Magnus Boström tror att fler måste börja fundera över sin roll i det stora hela. 

– Om allt fler visar upp sitt engagemang skickar det också upp en viktig signal till våra politiker och andra makthavare. Dessa behöver känna sig pressade och få legitimitet att med större kraft driva på viktiga åtgärder för en djupare samhällsförändring.