Klimatrörelsens visioner, även de mest radikala, har brett folkligt stöd. Det framgår av en studie från Göteborgs universitet. Ändå säger sig politikerna vara bakbundna. Vad krävs för att opinionen ska bli politisk kraft?
En solig förmiddag på Davidshallstorg i Malmö visar en pappa sin son hur pjäserna ska stå i ett överdimensionerat schackbräde. I närheten leker några tultande barn i en sandlåda medan deras föräldrar småpratar. Från uteserveringar hörs ett matt sorl. Scenen kan tyckas idyllisk, samtidigt hägrar ett hot vid horisonten. Den värld barnen ska åldras i kommer att vara präglad av havererade ekosystem och svåra klimatförändringar, om inte världens ledare genomför genomgripande förändringar, enligt både FN:s klimatpanel och den mellanstatliga organisationen IPBES, som båda ska representera den bästa tillgängliga vetenskapen om vår påverkan på planetens ekologiska system och klimat.
– Vi står inför en katastrof av outtalat lidande för enorma mängder människor, säger klimataktivisten Greta Thunberg i en av sina många tal för att få världsledarna att stoppa utsläppen av växthusgaser och ber dem att lyssna på forskningen – innan det är för sent.
Fokus på den annalkande katastrofen
Att lyfta fram en annalkande katastrof för att åstadkomma förändring kommer från en lång grön tanketradition. Tyst vår, den bok som blev en larmklocka för miljögiftet DDT och en katalysator för den moderna miljörörelsen, inleds med en ”saga för morgondagen”. Med lätt penna målar författaren Rachel Carson upp en bild av en amerikansk småstad där en underlig farsot dragit fram. Fågelsången har tystnat, oförklarliga dödsfall drabbat samhället och växtligheten vissnat. En tragedi som ”mycket lätt kan bli en bitter verklighet för oss alla”, skriver författaren i boken som slog ned som en bomb i september 1962 – och som bidrog till att ämnet förbjöds.
– Fokus har varit mycket på att få politiker att erkänna problemet, säger Mattias Wahlström, professor i sociologi vid Göteborgs universitet.
På det sättet skiljer sig miljö- och klimatrörelsen från många andra sociala rörelser. Martin Luther King målade upp ett samhälle där hans barn inte dömdes utifrån deras hudfärg. Men också arbetarrörelsen och kvinnorörelsen har en tydlig vision om ett önskvärt samhälle. Det kan förvisso ha fördelar att fokusera på ett problem, så som miljö- och klimatrörelsen tenderar att göra, säger Mattias Wahlström. Ett gemensamt hot förenar, oavsett politisk inriktning. Samtidigt kan ett ensidigt fokus på vad som krävs för att undvika ett problem leda till att allmänheten upplever rörelsen som ett hinder emot det som är kul och njutbart i livet, tror han.
– Rörelsen som är emot att man ska få flyga till Thailand och ha en bensinbil och bekymmerslöst konsumera hur mycket man vill, ja vad det nu kan vara, säger Mattias Wahlström.
Förvånande resultat
Samma bekymmer kan möta den politiker som vill göra det dyrare med biffen, bilen eller Thailandsresan för att rädda klimatet. Samtidigt brådskar det med både genomgripande och snabba åtgärder. Så är det politiskt möjligt att genomföra de förändringar som är nödvändiga för att planeten ska bli beboelig för framtida generationer? Mattias Wahlström ställer den ödesmättade frågan i en studie där han tillsammans med två kolleger undersökt stödet för flera av klimatrörelsens klimatvisioner.
– Vi blev väldigt förvånade, säger han.
Stödet, som undersöktes i den årliga Som-undersökningen, visade sig vara starkt – till och med för mer radikala visioner, så som nerväxt och en global omfördelning av resurser. Det var också stort över hela det politiska spektrumet, även om det varierade beroende på vilken vision det rörde sig om. Men kanske än mer anmärkningsvärt, stödet visade sig vara stort trots att det i flera visioner innebar en uppoffring. Det var inte heller så att det främst var en urban elit som stödde klimatvisionerna. Stödet var större i den del av befolkningen som hade lägre inkomst än den som hade högre, oavsett var personen bodde.
– Vissa förändringar, såsom nerväxt, kan kanske framstå som mer oattraktiva om man har mycket resurser, då uppfattar man kanske att man har mer att förlora, säger Mattias Wahlström.
Något som skulle kunna få en politikers farhågor om ett väljaruppror i stil med gula västarna på skam. För den som inte minns var det Frankrikes president Emmanuel Macrons första stora kris. I november 2018 utbröt omfattande protester ut efter att hans regering höjt bensinpriset. Men höjningen sammanföll med en skattesänkning för de rikaste – och det var just orättvisan många reagerade på, säger Mattias Wahlström.
– Att man uppfattade att vissa kom undan.
Visionslöst?
Trots stödet för klimatvisioner vågar få politiker genomföra den nödvändiga giren. Utsläppen ökar – och 1,5-gradersmålet framstår alltmer som en utopi, snarare än en möjlig verklighet. I Sverige återkommer regeringen till att den klimatpolitik den tidigare S- och MP-regeringen förde saknade folklig förankring. I deras försök att lägga om klimatpolitiken har utsläppen istället ökat – och myndigheterna bedömer att alla klimatmål nu är på väg att bommas. Kan klimatrörelsen tvinga politikerna till handling?
– På ett sätt tycker jag att klimatrörelsen gör väldigt mycket rätt och bra i dag, att man gör aktioner som inte minst håller klimatfrågan levande, trots att vi också har väldigt många andra saker som händer i världen. Men sedan tänker jag att man också skulle behöva ta fler diskussioner om vad det är för samhälle man vill ha som man också på ett tydligt sätt kan föra fram, säger Mattias Wahlström.
Få som går från oro till handling
Vid ett enkelt träbord, inte långt från schackbrädet, sandlådan och uteserveringarna i Malmö har de båda aktivisterna Björn Paxling och Tatjana Boric-Persson slagit sig ned. Att fokus för många inom klimatrörelsen ligger på att öka krismedvetenheten i samhället är logiskt, menar de, och lyfter pandemin som exempel. Då accepterade en stor del av befolkningen restriktioner på grund av vetskapen om smittan och att den var farlig.
– Jag var rätt nöjd med mitt liv innan jag landade och bottnade i klimatkrisen, det var gött att kunna flyga och konsumera obehindrat och tjäna mycket pengar, vilket jag gjorde innan jag slutade ha en lön, säger Björn Paxling.
I dag ägnar han sig på heltid åt aktivism och har bland annat limmat fast sig på en landningsbana på Växjö flygplats. För det dömdes han och en kvinnlig aktivist till fängelse i tingsrätten, den första fängelsedomen för en klimataktion i Sverige. Men trots starkt stöd för klimatvisioner och att andra undersökningar visat på en stor oro för klimatet, är det få som går från oro till handling, som Tatjana Boric-Persson och Björn Paxling.
– Det är liksom den stora frågan, vi lever i kognitiv dissonans. Samhället fortsätter med business as usual. Hade det hjälpt om staten gick ut med en sådan här broschyr till alla svenska hushåll? säger Tatjana Boric-Persson och visar upp en variant på pamfletten Om kriget kommer, med texten ”När klimatkrisen kommit”.
– Eller hade det hjälpt om vi hade dagliga presskonferenser och berättade om hur många som dog i Sverige eller världen på grund av klimatförändringarna?
Vill se en fördjupad demokrati
Björn Paxling och Tatjana Boric-Persson har idéer om hur samhället skulle se ut när klimatkrisen är löst. Så som en bättre fördelning av resurser och mobilitet. Och visst kan vi bli tydligare med våra visioner, säger Tatjana Boric-Persson. Men båda pekar på att vägen är ett mål i sig. Björn Paxling fokuserar numera på att främja och försvara grundläggande fri- och rättigheter, vilket han beskriver som en förutsättning för den aktivism han i sin tur menar behövs för omställningen. En annan vision är en fördjupad demokrati i form av medborgarråd, vilket han tror skulle kunna lösa parlamentariska låsningar som hindrar oss från att stoppa utsläppen.
– Jag tror inte att jag som aktivist inom klimatrörelsen sitter på definitiva svar eller auktoritära bilder av ”så här ska samhället se ut när vi är klara”. Jag vill se en fördjupning av demokratin. Det är vägen och ett självändamål. Men också för att jag inte kan överblicka hur det är att försöka bygga en rättvisare värld.
”Skapar det samhälle vi vill ha”
Tatjana Boric-Persson var med om att grunda Rebellmammorna, där mammor bland annat sätter sig i cirklar på torg och gågator, som ett sätt att öka krismedvetenheten i samhället. Rörelsen går under Extinction rebellions paraply och delar samma krav på en fördjupad demokrati och att politikerna ska utlysa klimatnödläge. Men, tycker hon, klimatrörelsen formulerar i allt högre grad också visioner och lösningar.
– Och skapar det samhälle vi vill ha.
Torget hon sitter på är ett exempel på det, tycker hon. I samband med en aktion häromåret lade aktivister beslag på parkeringsplatserna – som ett sätt att manifestera en önskan om ett bilfritt torg, något som då hade debatterats i flera år. En knappt år senare blev det också klubbat. För Tatjana Boric-Persson är platsen ett bevis på att visioner faktiskt kan förverkligas, och till och med överträffas.
– Det var otroligt mycket förarbete och ingen ny idé. Men som jag fått berättat för mig var det här den sista knuffen politiken behövde för att faktiskt göra det helt bilfritt.
Torget, fortsätter Tatjana Boric-Persson, har blivit symboliskt.
– Min dotter säger: ”Mamma vi var med och gjorde det här”, för hon var med på manifestationen och jag bara, ja det gjorde vi. Då tänker jag, vad gör det med ett barn att växa upp och känna att hon kan vara med och skapa en så fin och positiv förändring, kontra att växa upp i ett samhälle där man inte har de rättigheterna?
Politisk potential
En lokalt förverkligad vision. Men som skulle kunna skalas upp för att på riktigt anpassa Malmö till den koldioxidbudget som staden antagit. En vision om att premiera cykel- och gångtrafik, som hon menar är ett vinnande koncept – också för politiker som siktar på att bli omvalda.
– Som cykelnörd tänker jag på Gent där en borgmästare hade en vision om en bilfri stad, där cykel och gång premieras. Under tiden han genomförde det här levde han under dödshot men sedan har han blivit omvald och omvald. För när staden var skapad, var det något invånarna gillade. Paris är ett annat exempel.
Likt Tatjana Boric-Persson pekar också sociologen Mattias Wahlström på en politisk potential för klimatvisioner. Tidigare har opinionsundersökningar främst fokuserat på stöd för enskilda policys, som att höja eller sänka bensinskatten, motiverat med att det är ett konkret sätt att få reda på vad folk vill – och inte vill. Men genom att fråga vart människor vill i framtiden, så kan man få reda på något om en vilja till ett gemensamt projekt, förklarar han.
– Det är politiskt nog så viktigt för politiker att förhålla sig till. Det är ju ganska många som skulle säga, nej, jag har inte lust att betala mer för min bensin, men om man ser något som alla deltar i, som inte upplevs som orättvist och som leder till något som är önskvärt, då kanske det hamnar i ett annat ljus.
Stöd också bland politiker
Men politiker tenderar att inte prata visioner, utan försöker istället vara ett attraktivt alternativ för vad de uppfattar som den allmänna opinionen – sett till just enskilda förslag, menar Mattias Wahlström. Något han säger kan leda till att politiker lägger fram förslag som inte ens de själva tror kommer att räcka hela vägen – trots att det faktiskt finns ett stöd för mer visionära idéer.
– I en ännu opublicerad studie ser vi också ett hyfsat stöd även bland politiker för flera av visionerna som vi frågade om i Som-undersökningen. Men jag kan tänka mig att de tror att mer drastiska förändringar inte är möjliga i dagens politiska diskussion.
Men är det politiskt möjligt?
Har då Mattias Wahlström ett svar på den fråga han själv ställer i studien om klimatvisioner: Är det politiskt möjligt att genomföra de förändringar som krävs för att planeten ska förbli beboelig?
– På något sätt så tror jag att det finns något självuppfyllande här. Om tillräckligt många övertygar sig själva om att det är politiskt möjligt så blir det politiskt möjligt. Om vi alla går runt och, vad ska jag säga, eldar på varandra om att det här inte är politiskt möjligt, då kommer det definitivt inte vara politiskt möjligt.
”Tänk om vi försvann”
På Davidshallstorg i Malmö återställer sonen och pappan ordningen efter att pjäserna drabbat samman i vårvärmen. Det är första maj och Tatjana Boric-Persson och Björn Paxling ska vidare.
Så vad är klimatrörelsens roll när stödet för flera visioner redan är så starkt? Ja, kanske är det starka stödet ett resultat av att rörelsen gjort väsen av sig under så pass lång tid, resonerar de båda aktivisterna. Men det räcker inte. Hade stödet i sig varit tillräckligt för att driva fram den samhällsomställning som krävs, hade de inte behövt ägna sig åt aktivism.
– Vi behöver vara den där bryggan mellan det här och en verklighet som fungerar för planeten och de planetära systemen. Så jag tänker fortfarande att vi är broarna. Tänk om vi försvann. Då skulle visionerna också försvinna, säger Tatjana Boric-Persson.
