Här testas en ekonomi på planetens villkor

– Nej, ingen aning, du får fråga någon annan, säger en ung mamma på torget i Tomelilla, efter att hon fått upp en barnvagn över en besvärlig trottoarkant. 

Av ett halvdussin tillfrågade är det ingen som den här fredagsmorgonen har en susning om vad munkmodellen är för något. Ändå har Tomelillas satsning på munken som ska hålla ekonomin inom planetens gränser gjort den känd långt utanför kommungränsen.

Verktyget som många nu sätter sitt hopp till lanserades 2012 och utgår från de planetära gränser som utvecklats av bland annat jordystemforskaren Johan Rockström. Gränser som vi bör hålla oss inom för att bevara den relativt sett stabila miljö vi haft de senaste 12 000 åren – och som kan bestå i ytterligare 50 000 år, om vi bara inte saboterar den. Likt varningsskyltar invid förrädiska forsar ska gränserna signalera när vi är på väg att lämna den livskorridor som banat väg för alltifrån antikens civilisation till den vi lever i idag. Till saken hör också att vi redan är i farozonen – inte bara vad gäller klimatet, utan också för den snabba förstörelsen av de ekosystem våra samhällen vilar på.

– Klimatet är ju ett helvete men det är inte så mycket kommunen kan göra åt det, det ligger liksom utanför – det är globalt, säger en äldre herre som passerar torget.

Uppkallat efter ett bakverk

Att modellen fått namnet efter ett bakverk har sin orsak. Donutens yttre gräns illustrerar maxgränsen för mänsklighetens utsläpp och förbrukning. Men om politikerna enbart genomför restriktioner är risken stor för konflikter. Därför behövs också åtgärder som gör att de grundläggande behoven tillfredsställs, som vatten, mat, boende, vård och utbildning. Dessa behov utgör den inre cirkeln – det vill säga hålet i munken. 

Kvar för politikerna att spela med när det gäller politiska reformer är den deg som utgör själva bullen. Men för att bygga upp en sådan modell behöver politikerna identifiera vilka övre och undre gränser som befolkningen skulle vara okej med.

– Tomelilla går otroligt snabbt framåt. Det är fullständig politisk samstämmighet om att man vill jobba på det här viset, säger Anders Kyrkander, projektledare på Rise, Sveriges forskningsinstitut, som själv är placerad i Göteborg.

Fler kommuner testar 

Tomelilla är inte ensamma om att testa munkmodellen. Två andra orter i Sverige – Vadstena och Kalix – gör också försök som utvärderas av Rise, om än hittills i mindre skala. Och i region Jämtland uppger Bergs kommun att man använder sig av munk-
modellen. I varje världsdel finns städer som testar modellen, och ännu fler är på gång.  

– Munkmodellen är väldigt framgångsrik, säger Max Koch, professor i socialpolitik och hållbarhet vid Lunds universitet.

Själv undersöker han den sociala acceptansen för de yttre och inre gränserna av munken, alltså vilka åtgärder som befolkningen går med på för att få en ekonomi inom planetens gränser. Ett sätt att hålla sig inom den yttre gränsen skulle kunna vara att införa ett inkomsttak för hur mycket pengar de allra rikaste får tjäna, eftersom de rikaste genererar mest utsläpp per person genom sin konsumtion. Men det är svenskarna överlag kritiska till, visar hans studie. Mer positiva är folk till de sociala åtgärderna närmast munkens mitt. Det handlar exempelvis om att införa fler så kallade bastjänster, som gratis eller subventionerad elektricitet, kollektivtrafik och vatten. 

Max Koch placerar munkmodellen under paraplyet post-tillväxt, tillsammans med andra idéströmningar som är kritiska mot tillväxt, som nerväxt, nolltillväxt och feministisk ekonomi. 

– De betonar alla lite olika saker, men är överens om att vi måste satsa på annat än tillväxt.

Han ser det som omöjligt att världen ska kunna hålla sig inom de planetära gränserna med ökad bruttonationalprodukt, BNP, som tillväxt oftast mäts i.

Men att munkmodellen skulle innebära post-tillväxt värjer sig Anders Kyrkander på Rise emot. 

– Post är ett för stort ord. 

Anders Kyrkander vill snarare definiera munkmodellen som tillväxt-agnostisk. Den ifrågasätter nyliberala antaganden och de ”tankeburar” vi får av dessa, men munkmodellen propagerar inte för några färdiga svar, anser han. Det går det inte heller att placera in munkmodellen i en politisk höger- eller vänsterskala, vilket är bra, tycker Anders Kyrkander.

– Munkmodellen är ett av få instrument som inte riskerar göra att folk känner sig hotade i sin livsstil, och hamnar i ”låt bli min bil och min biff”. 

Men om vi ska leva inom planetens gränser, behöver väl folk ändra sin livsstil? 

– Munkmodellen har inga färdiga lösningar. Den är ett sätt att synliggöra att vi lever över våra resurser, men den talar inte om att därför måste vi lägga om samhället just på det här viset, utan erbjuder snarare ett samtalsinstrument där vi gemensamt behöver söka oss till lösningar utifrån den lokala situationen.

Framtidsbilder

På dörren till en sliten byggnad i Tomelillas utkanter sitter ett A4-papper med texten Framtidsföreställningar – hur lever vi hållbart år 2045? Inne i byggnaden håller två forskare i en studiecirkel för ett par tjänstemän som sökt sig dit för att ”öva upp förmågan att föreställa sig framtider som innebär ett gott liv för människor, djur och natur”, utifrån munkmodellen. På borden står kaffekoppar med texten Go Tomelilla, frallor och några färgglada munkar med strössel. På väggen sitter två bilder som föreställer en framtid präglad av teknik-
optimism, den ena från tidigt 1900-tal och den andra mer samtida. Men också en bild som står i kontrast till idén om den linjära utvecklingen, en smältande glass angripen av myror, som en symbol för klimatförändringarna.

– Framtidsbilder präglas ofta av en stark tro på ständig utveckling och oändliga möjligheter eller oändliga resurser, säger Kristina Lindström från Malmö Högskola.

Men på väggen finns också illustrationer av munkmodellen som framhålls som en slags kompass eller riktmärke för att föreställa oss en annan – hållbar – framtid. 

– Hur kan den användas för att inte hamna här och inte heller hamna här, säger Kristina Lindström och pekar på glassen och de teknikoptimistiska bilderna. 

På platsen där workshopen äger rum ska ett nytt skolområde ta plats, med en renoverad högstadieskola, en idrottshall och en helt ny F-6 skola. En skola som kan vara den första i världen att planeras med hjälp av munkmodellen. Kristina Lindström lyfter en dikt från när skolan invigdes, en dikt hon säger rör att inte ”tappa greppet om det som har varit och samtidigt göra framtiden möjlig”. En man som jobbar som processledare lyfter att byggnaden återbrukas till många olika funktioner idag, kanske finns det något att lära från det? 

”Väldigt visuellt”

Jonna Olsson är en annan av deltagarna. Hon är uppvuxen i kommunen och har nu, i egenskap av verksamhetsutvecklare, skrivit Tomelillas första kommunporträtt, utifrån munkmodellen.

– Det sjukt häftigt att få vara med om en sådan här världsomspännande grej, många förstår nog inte hur stort det är egentligen, vi används som exempel som inspirerar andra, säger hon.

Vad tänker du om de utmaningar Tomelilla står inför och som munkmodellen pekar på? 

– Munkmodellen är lite förlåtande. Visst, man sätter sitt mål. Men det är inte så att man blir straffad om man inte uppnår målen. Men det blir väldigt visuellt när vi kan visa, här är vi jätteröda – det här behöver vi satsa på.

Ingen radikal modell

I Tomelilla använder kommunens tjänstemän munkmodellen som ett verktyg för hur de ska redovisa och planera. Dessutom används den i workshops tillsammans med invånarna. Modellen underlättar för tjänstemännen att fokusera på de sociala och ekologiska målen över gränserna mellan kommunens olika verksamheter, och hur de globala målen ska uppfyllas lokalt. Hur mycket varje del av kommunen sedan uppfyller målen i munkmodellen redovisas sedan för de demokratiskt valda politikerna.

– Det är ingen radikal ekonomisk modell, det är ingen marxism. Munkmodellen är inte en färdig metod utan ett tankesätt där man ser nyttan och värdet av de aktiviteter man gör, snarare än deras ekonomiska resultat, säger Anders Kyrkander. 

Samtidigt anser han att modellen ändå kan vara omvälvande.

– Å andra sidan är den allt annat än banal, för den grundar sig i ett samtal kring varför verksamheten finns till och vad som är viktigt för oss på den här platsen.

Ekonomin är underordnad

Det vanliga i kommunerna är att redovisa kommunernas verksamheter i budgetar och olika styrdokument. Här kommer munkmodellen in med andra sätt att mäta och tänka. Fokus är huvudsyftet – att kommunens invånare ska ha det bra. Det är egentligen målet, inte att tjäna pengar. 

– Det är svårt att redovisa omsorg i en siffra. Så varför låta ekonomistyrningen råda ensam om resultatet inte är pengar utan omsorg?

I munkmodellen är fokuset i stället de sociala och ekologiska dimensionerna. Ekonomin är underordnad, och ses bara som ett verktyg. En hygienfaktor. Den har inget egenvärde i sig. 

– Det kanske blir tillväxt eller så blir det inte det, säger Anders Kyrkander. 

– Det är väl ganska troligt att en bra skola och bra omsorg är gynnsamt för ekonomin. Men själva syftet är inte ekonomin.

Kan man ens bygga nytt?

I Tomelilla har pappersarken med de olika föreställningarna om framtiden plockats ned och Stefan Persson, verksamhetsutvecklare på Tomelilla kommun, ser ut över en gårdsplan där den nya skolan ska ta plats till höstterminen 2029. Två arkitektbyråer har i en rapport beställd av kommunen skissat på en byggnation utifrån munkmodellens principer om miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet. På bilder syns luftiga och ljusa utrymmen med mycket växtlighet, och i rapporten framgår det att återbruk bör vara ett ledord. Men arkitekterna frågar sig också hur en skola kan byggas av återvunnet material när det inte finns några materialbanker som levererar detta. De lyfter också att nybyggnation släpper ut mycket koldioxid i sig. Kan vi överhuvudtaget fortsätta bygga? frågar sig arkitekterna.

– Det har varit en rädsla internt att ta i den frågan. Men nu kommer vi till kärnan, kan vi motivera att bygga nytt? Kan vi inte motivera det, då ska vi inte bygga nytt. Men jag vill bestämt påstå att ja, det kan vi. Det är en skolbyggnad, en allmän plats och vi skapar demokrati och en god utbildning för framtiden. Men det är något vi ska göra så förnuftigt som det är möjligt, säger Stefan Persson och nämner att någon byggnad kan komma att sparas – och att delar av det som rivs kan komma att återvinnas.

Men en sak är visioner, en annan vad det blir av dem.

– Ska man renovera själv är det lätt att hitta en fin dörr eller ett fönster. Men hittar du det till en hel skola? Det är svårare. Därför får vi anpassa oss till var branschen är här och nu. 

Viktigt att få med sig medborgarna

Hur en slutgiltig skola ser ut efter att den tröskats genom politiken och hänsyn tagits till de ekonomiska ramarna är också oskrivet. Stefan Persson är ändå övertygad om att munkmodellen kommer att ge avtryck på byggnaden. 

– Det vill jag säga att det inte blir en standardmodulskola. Det ska vara något annat, mer hållbart och ett statement för framtiden. Exakt hur långt vi kommer med det vet vi inte i dag. Men alla är helt överens om att det inte är en modulskola som bara ska på plats så snabbt som möjligt.

Samtidigt har det varit svårt att nå ut till kommuninvånarna och få in deras syn och engagemang på saken. En liknande workshop som den för tjänstemännen hölls dagen före för allmänheten. Också då var det en handfull som dök upp. Men inom förvaltningen har fler blivit engagerade i att arbeta utifrån munkmodellen och arbetet fortsätter med att få in invånarna i arbetet, understryker Stefan Persson. 

– Att få med oss medborgarna är en del av modellen.

“Mycket vi inte har rådighet över”

Att munken överhuvudtaget är på någons läppar i Tomelilla, är delvis på grund av Stefan Persson. Det var han som presenterade idén för den tidigare kommundirektören, som ett sätt att utvärdera kommunens miljö- och folkhälsoarbete. Sedan dess har Tomelilla hamnat i rampljuset, lyfts internationellt, rönt stort intresse bland forskare – och fick nyligen arkitekturpriset Tänk om. 

Samtidigt belyser kommunporträttet stora brister. Till exempel ökar antalet hjärtinfarkter och nästan hälften av alla nior slutar grundskolan med ofullständiga betyg. Tomelilla överskrider de planetära gränserna också. Utsläppen har ökat och pelaren vad gäller biologisk mångfald är hög – och röd. 

Utsläppsökningen, säger Stefan Persson, beror på regeringens sänkning av reduktionsplikten, vilket innebar mer fossilt i bränslet. Jordbrukets utsläpp som utgör lejonparten av kommunens utsläpp, beror främst på de många korna i kommunen. 

– Det är så otroligt mycket vi inte har rådighet över. Men vi kan ju inte bara stå still för att vi inte har inflytande. Vi måste hitta nya vägar till målet, säger Stefan Persson.

Sent på jorden

 Som en följd av att pelaren för biologisk mångfald lyser rött, föreslår förvaltningen nu att en kommunekolog ska anställas, berättar han vidare.

– Vi kan motivera det med att vi har en stapel i kommunporträttet. På det sättet hjälper munkmodellen oss att kommunicera inför politikerna var vi behöver satsa. Biologisk mångfald kopplar ju också väldigt mycket till lantbrukarna som vi behöver bli bättre på att kommunicera med.

Men det är sent på jorden. Vi är snabbt på väg förbi varningsskyltarna som larmar om att vi är på väg att lämna ”livets korridor”, den stabila period som skapat förutsättningarna för vår civilisation. Så hur ser Stefan Persson på framtiden?

– Ingen vet riktigt hur framtiden ser ut. Vi är rätt bra på att anpassa oss, frågan är hur mycket negativt som vi kan acceptera att vi ska behöva anpassa oss till. Väldigt många menar att vi inte klarar oss utan tillväxt. Andra menar att vi absolut måste klara oss utan tillväxt. Jag är väl lite som munkmodellen, agnostisk och att vi får jobba med vad vi har. Vad kan vi göra här och nu? Vad kan jag göra här och nu? Vi får ta det därifrån helt enkelt.