Hur många avslöjanden och anklagelser om en giftig organisationskultur tål Miljöpartiet innan allmänhetens förtroende är förbrukat? Miljöpartiets förra språkrör Märta Stenevi är den senaste i raden som beskriver en tystnadskultur och ett rättfärdigande av fullkomligt oetiskt handlande från partikolleger.
Miljöpartiet är inte unikt. Hanteringen av Lorena Delgado är fortfarande ett öppet sår inom Vänsterpartiet. För ett par månader sedan avslöjade GP hur representanter för Centern, Moderaterna och Vänsterpartiet ägnat sig åt sexism och mobbning av kvinnliga kolleger och i Jönköping har det stormat flera år kring Moderaternas sätt att styra partiet.
Ett genomgående tema för dem som utsätts verkar vara att de har starka visioner och ett brinnande engagemang. Som Susanne Nyström skriver i DN: ”Frågan är vilken sorts politiker vi får – och hur det präglar allt från lagstiftning till beslutsfattande – om det kommer med uppdraget att tvingas stå ut i en arbetsmiljö som skulle få de få de flesta hr-avdelningar att gå upp i stabsläge.”
Faran är uppenbar att vi får en sorts politiker som antingen har hud hård som en oxe eller de som snarare är skickliga på att spela maktspel än att ha visioner för samhället. Svensk partipolitik riskerar att vaska fram företrädare som saknar drivkrafter att förändra världen. Vi ser det i detta nu hos Liberalerna, som inte kan ta in utifrånperspektivet. Hade de gjort det skulle de förstå att Romina Pourmokhtari är ytterligare en katastrof för partiets opinionssiffror. Väljarna imponeras verkligen inte av en skicklig politisk karriärist. De uppfattar henne som en person som saknar inre etisk kompass.
Konsekvensen blir att politiken blir fattig på empatiska, känsliga och snälla människor. En sorts personer som ger värme både på den politiska arbetsplatsen och i prioriteringar i politiken. Politiker som tillåter sig att bli berörda, ledsna och osäkra. Som träffar väljare för att de är genuint nyfikna på hur andra har det och inte väljer studiebesök efter vad som ger politiska fördelar. Och kanske viktigast av allt: politiker som verkligen står upp för och lever efter värderingar om alla människors lika värdighet.
Intuitivt distanserar vi oss från personer som vi uppfattar som kalla, självupptagna och inkompetenta. Föraktet för politiker växer och med den grogrunden för populister som sverigedemokrater och Trumpister. De lyckas spela så väl på människors besvikelse att deras anhängare låter dem komma undan. Det är som om deras företrädare blir projektionsobjekt. Några som de missnöjda väljarna kan kanalisera sin hämnd på etablissemanget på. Ju sämre de beter sig, ju mer korrupta de är, desto mer tillfredsställande är det för deras följare.
Det är inte ännu hårdare tag som behövs nu. Inte i den förda politiken och inte i organisationskulturen inom politiska partier. Vi behöver självreflektion och perspektiv. Se vilka vi är, vilka vi blivit och vilken roll vi har i att samhället, eller politiken, ser ut som det gör. Och sedan måste vi påbörja det mycket mödosamma jobbet att ställa saker och ting tillrätta. Erkänna fel, ta hjälp där vi förstår att vi brustit och steg för steg bygga upp förtroende och tillit. Till varandra, till våra förmågor och till de kommande generationer som vi så grymt sviker när vi duckar ansvaret.
Politiker med hjärta.
Politisk elitism.
