Det är ont om visioner. Affärsidéer är mer gångbara. Vi lever i en sådan tid. En ganska bisarr tid. Korta tankar premieras i en tid när medborgare är kunder, myndigheter affärsdrivande och politiker dumma i huvudet.
Nej, förlåt, det sistnämnda var ju ett alltför generellt påstående, så klart inte alla politiker, eller ens majoriteten av de beslutsfattande, är dumma i huvudet. De är bara barn av sin tid. Och tiden är … bisarr. På många sätt.
I Liftarens guide till galaxen letas det efter svaret på allting. Det letas i universum och det letas i den digitala världen. Till slut hittas svaret. Det är 42. Ganska kul. I den politiska debatten är svaret på allting: ekonomisk tillväxt, konsumera mera, håll igång hjulen.
Det är inte kul. Det är effekt av att den politiska debatten förs med burkor på. Titthålet är litet.
För några år sedan bildade den då sittande regeringen en framtidskommission. Den skulle utarbeta en vision för Sverige. Den befolkades av en radda kloka människor som dock är barn av sin tid. Så när kommissionens arbete tecknats ner i bokform så sammanfattar ordföranden Jesper Strömbäck hela arbetet på följande sätt: ”Den centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2030 och 2050 …”
Det vill säga, hur rika andra än blir så ska vi ta mig fan vara rikare än dom. Så det så. Självklart beskrev man en grön framtid och där slogs i panik fast följande godkända tankemodell: ”Låt oss inte glömma att hållbarhet kräver tillväxt.”
Ett något märkligt påstående i en tid när jakten på ekonomisk tillväxt fortsätter att såväl öka utsläppen av växthusgaser som rovdriften på naturresurser. Än mer vidunderligt korkat blir det eftersom ekonomisk tillväxt mäts exponentiellt och därmed i sig är en orimlighet i längden.
Dessutom: om siffrorna är tillräckligt många och är rätt ordnade så blir vi så rika att vi kan konsumera sönder hela planeten och på köpet ta död på oss själva. Smart gäng, vi Homo sapiens.
Två av forskarna hoppade av framtidskommissionen när de förstod vart det barkade. Heder åt dom. Dom uppträdde som om dom var barn av en annan tid. Frågan är om det är förgången tid eller framtida tid.
Min vision är att de är barn av en framtida tid. Med en sådan vision kan jag känna hopp.
Dessvärre känner jag att hoppet har drag av naivitet. Ty när det bisarra är norm så beskrivs det ickebisarra som bisarrt. Ur den abrovinkeln är min vision att det bisarra må vinna slaget om framtiden. Ett fåfängt hopp?
Amanda Lind vädrade för en tid sedan kritik mot idén om evig ekonomisk tillväxt. Hela sosseriet bad en bön om att hon skulle hålla truten, ty en del sanningar är för besvärliga att torgföra. Hon hotade en rödgrön seger i nästa val. Så vitt jag förstår uppmanades hon att tona ner den frågan.
Det var besvärligt även för dom som hävdade att jorden var rund, att vår planet kretsade kring solen och att det var en dålig idé att utse häxor att bränna. Men dom gav inte upp.
Tanken att Elon Musk en dag sätter sig i sin raket och drar till Mars.
Tanken att inte vare sig Trump, Putin eller någon av de andra potentaterna lär våga följa med.
