Hon beställer en kopp te till mandelkakorna de köpt i Paris dagen innan och vilar ögonen på det nordtyska landskapet som susar förbi utanför tågfönstret. Hon förstår att hon är privilegierad. Att hon hör till det undantag som tycker sig ha rätt att unna sig frukt och kakor, resor och annan lyxkonsumtion; även då det bidrar till att mänskligheten närmar sig de planetära gränserna.
Medan hon sedan väntar på att teet ska svalna tänker hon tillbaka på de gränser hon själv passerade under resor i folkabuss till olika länder på andra sidan kalla krigets järnridå. Som tonåring passerade hon även till fots mellan Väst- och Östberlin vid Checkpoint Charlie – en av få öppningar i muren. Att lämna sitt pass och låta beväpnade soldater bära i väg med det vid dessa militariserade gränskontroller gjorde något med henne. Skapade en avsky för den sortens maktlösa utsatthet, en aversion mot alla sorters gränser mellan människor.
Medan en av Deutsche Bahns anställda erbjuder henne och maken gratis chokladbitar tänker hon på Teater Tribunalens alternativa sommarprat med filosofen Torbjörn Tännsjö från 2021. Där formulerar han något i stil med att vi nu behöver lokal direktdemokrati och global, representativ demokrati. Hon tycker fortfarande att det är intressant tanke – inte minst efter den resa som nu är på väg att ta slut.
De har tågat genom ett Europa som på ett konkret och påtagligt sätt hänger samman – även om hon så klart vet att området har en befäst yttre gräns och rymmer ohyggliga orättvisor inom sig. Söder om Danmark behöver de inte växla pengar och gränserna passeras utan minsta gupp. Bara i Euskotra/Hedania vid gränsen mellan Spanien och Frankrike behöver de byta tåg, men gränspoliserna är inte intresserade av vare sig pass eller packning. Någon taggtråd, några vakttorn eller varningsskyltar om minerad mark syns inte heller till. Det var för övrigt kanske mer gränsen mellan Baskien och Frankrike de passerade. Det relativa självbestämmandet och stoltheten över språket och den kulturella identiteten är påtaglig i både Katalonien och Baskien.
Hon dricker upp teet när de stannar till på stationen i Hannover och undrar hur litet område Tännsjö syftar på med sin lokala direktdemokrati. Är det regioner som Baskien och Katalonien eller mindre enheter? Enskilda städer? Hon upplevde Barcelona som ett väldigt odjur som äter sina barn och skiter sopor på gatorna, med de hundratusentals turisterna som löss i pälsen. Skulle det kunna tyglas av dem som bor där?
I Paris besökte hon en utställning där hon på låtsas fick delta i ett medborgarråd som hade att ta ställning till lokala dilemman på en liten, lantlig och havsnära plats. I ett scenario hotade det stigande havet odlingsmarken, men att laga de gamla fördämningarna beskrevs som svindyrt – och på lång sikt lönlöst. Hon lade sin virtuella röst på att ge de låglänta markerna tillbaka till naturen för att skapa bättre resiliens i området, som även innehöll mindre tätort på en höjd.
Hon förstod aldrig om platsen fanns i verkligheten men för henne fungerade det ändå som exempel på lokal direktdemokrati – precis som hennes resa genom det gränslösa Europa blev ett slags konkret exempel på vad överstatlig demokrati skulle kunna åstadkomma.
Innan de rullar in i Hamburg lutar hon sig tillbaka en stund, blundar och unnar sig att, som John Lennon och Torbjörn Tännsjö, föreställa sig en värld utan nationsgränser. En hel och enad värld där befolkningen kan fokusera på att överleva tillsammans, innanför planetens gränser.
John Lennons gamla låt Imagine håller än.
Hänsynslös massturism.
