I dagarna är det 80 år sedan tredje rikets fall och andra världskrigets slut. Erik Åsards bok om Hitlers väg till makten visar hur det kan gå till när demokratier bryts ner inifrån – och hur det kan förhindras.
Få historiska gestalter fortsätter att engagera och skrämma generation efter generation som Adolf Hitler. 80 år efter Nazitysklands fall utkommer fortfarande nya dokumentärer och böcker – det verkar som om vi aldrig riktigt blir klara med detta mörka kapitel i mänsklighetens historia.
Och visst har vi ett ansvar att föra erfarenheten vidare, särskilt nu när de flesta som själva kan berätta gått ur tiden. Statsvetaren och professorn Erik Åsards Hitlers väg till makten – Weimar-republiken från demokrati till diktatur är ett utmärkt exempel på hur detta kan göras. Boken är inte bara en detaljerad skildring av perioden fram till Hitlers maktövertagande, utan också en viktig kommentar till vår samtid. Dessutom skriven med en lågmäld nerv som gör den fängslande från början till slut.
Weimarrepubliken var Tysklands demokratiska styre under perioden 1918–1933, alltså mellan kejsardömets fall efter Första världskriget och nazistpartiets maktövertagande. Det var en tid präglad av instabila regeringar och politiska motsättningar. Erik Åsard beskriver hur Weimarförfattningen främst försvarades av socialdemokrater och liberaler, medan den möttes av motstånd från nazister, konservativa nationalister och en kommunistisk vänster som såg den som ett övergångsstadium till en annan revolution.
Banade aktivt väg för Hitler
Den sköra grunden för det demokratiska styret, tillsammans med faktorer som Versaillesfreden, den ekonomiska krisen, dolkstötslegenden och hyperinflationen, skapade en farlig grogrund. Erik Åsard avvisar inte dessa förklaringar, men hans fokus ligger någon annanstans – på de personer som hade verklig makt att påverka utvecklingen.
Enligt Erik Åsard var nämligen många av de nämnda faktorerna ”nödvändiga men inte tillräckliga” för det som till slut skedde. Det avgörande var istället att vissa nyckelpersoner, särskilt president Paul von Hindenburg samt de konservativa politikerna Franz von Papen och Kurt von Schleicher, aktivt banade väg för Hitler. Genom boken återkommer Erik Åsard till hur män i maktens centrum – ”för mansväldet var kompakt i politiken vid den här tiden” – spelade avgörande roller i historiens riktning.
”Weimarrepublikens öde sänder en varningssignal till oss genom historien”, skriver Erik Åsard, och han visar tydligt vad som kan hända när demokratin tas för given. Hitlers avsikter var välkända, men togs inte på allvar. Det handlade om politisk opportunism men lika ofta om ren naivitet: ”Namnen på de godtrogna kan fylla en hel bok”, konstaterar Erik Åsard torrt.
45 länder mer auktoritära
V-Dem-institutets senaste rapport visar att 45 länder rörde sig mot ett mer auktoritärt styre under 2024, och dagens avdemokratisering sker sällan genom kupper, utan genom att rättssamhället monteras ner bit för bit. Nazisterna använde demokratin för att avskaffa demokratin, och lyckades dessutom framställa sin diktatur som en högre form av demokrati. Det är en retorik som känns oroande bekant i vår samtid.
Under några ödesdigra dagar i början av 1933 låg ödet i händerna på några enskilda beslutsfattare. Besluten som fattades ledde sedan fram till Hitlers Machtübernahme den 30 januari. Utgången var långt ifrån förutbestämd, framhåller Erik Åsard. Nazistpartiet befann sig vid den tiden i motvind: partiet var långt ifrån att nå en majoritet i fria och allmänna val, missnöjet växte inom rörelsen och Hitler själv framstod i många medier som en politisk föredetting. President Hindenburgs beslut att utse Hitler till rikskansler kan visserligen ses som slutpunkten på en längre politisk process, skriver Erik Åsard, men samtidigt: ”Det ändrar inte ett ovedersägligt faktum, Hitler blev rikskansler därför att Hindenburg utnämnde honom.”
Bokens stora behållning är skildringen av det dagliga politiska spelet, men där ryms också dramatiska ögonblick, som den misslyckade Ölkällarkuppen 1923. Då var det nära att Hitler utvisades till Österrike; hade han i så fall kunnat återvända? Sådana kontrafaktiska resonemang, om vad som kunde hänt om historien tagit en annan vändning, kan tyckas spekulativa och meningslösa, men de kan också hjälpa oss att lära av erfarenheter och förstå vårt handlingsutrymme. Det är kanske den verkliga styrkan i Erik Åsards berättelse: den visar att utvecklingen inte var oundviklig. Det inger en känsla av både hopp och ansvar. Hitlers väg till makten handlar inte bara om hur demokratier går under – utan också om hur de kan räddas.
