Hon reser genom Europa. För tillfället i 300 knyck mellan Paris och Barcelona. Hon tänker att det är som att flyga, fast på marken, och vill ropa till alla som flyger i luften: ”Missa inget – åk med tåg!” men de hör henne så klart inte där de far fram tiotusen meter högre upp. Så hon skriver istället, det stör ingen. I alla fall inte förrän det blir läst.
Dagen innan flanerade hon genom Paris och kom att tänka på Stefan Sundströms dröm i låten Grön, grön, grön. Men det här var ingen dröm, det var påskafton. Människor var lediga. De promenerade och cyklade. Satt på barer och restauranger, pratade och skrattade, gömde sig från regnskurarna under markiserna. Serveringspersonalen var effektiv men hann bekräfta varandra och småprata med gästerna.
Politikerna i Paris har vågat bestämma bort rökarna från inomhusen och bilarna från gatorna. Tystnaden är påtaglig och pariserluften renare än på hundra år. Maskinen har bromsat in och det gör något med människorna.
Vid Sorbonne är en busshållplats på väg att förvandlas till en minimal park, komplett med grönska och fågelholk. Vid Notre Dame sitter ett anslag som beskriver de arter som samsas med människorna i staden. En QR-kod låter vem som helst ladda ner en handlingsplan för hur den biologiska mångfalden ska öka. I Paris.
Senare sitter hon på en trottoarservering vid Place de la Bastille, där folket tidigare gjort uppror mot makten. Hon roar sig med att studera de befriade bilisterna, som cyklister. Det finns många stilar: den bakåtlutande med cigg, den framåtlutade med bockstyre, han som stående trampar och låter sin kompis sitta på sadeln, en välklädd man med styret i ena handen och telefonen i den andra, en tant i täckjacka med tunt, vitt hår som fladdrar ut under hjälmen. Parisborna har fått sin innerstad tillbaka och de cyklar som de tidigare körde bil – snabbt, temperamentsfullt och ibland livsfarligt.
Känslan av att besöka en levande, modern stad står i stark kontrast mot hennes hemstad. Där byggs just nu en ny stor trafikled. Gatorna asfalteras medan cykelbanorna spricker sönder utan att någon lagar dem. Staden förtätas fortfarande och i det prestigedrivna bygget av en ny stadsdel ligger mängden grönyta långt ifrån den rekommenderade. Snabbtåget som skulle ge dem kortare restid har fördyrats och fördröjts i omgångar medan flygplatsen hålls under armarna med kommunala skattemedel.
Även Sverige som land riskerar att hamna på efterkälken när nuvarande styre försöker tillämpa gamla lösningar på framtidens problem. Ingen verkar orka lyfta blicken mot en framtid bortom den döende, fossilberoende ragnarökskapitalismen och ingen presenterar heller några attraktiva alternativ. Rikspolitiken verkar mest handla om att antingen jamsa med eller kasta bajs. Att Vänstern och Socialdemokraterna, eller för den delen Miljöpartiet, inte ger oss alternativa förklaringsmodeller och visioner om ett rättvist, fossilfritt samhälle är så korkat att klockorna stannar. På förr i tiden.
Hon lutar sig tillbaka och susar vidare mot Spanien som verkar ha stått emot den reaktionära högersvängen. Hon ska leta efter tecken där som tyder på att folket har tillräcklig vilja, kunskap och kraft att utmana Maskinen. Hon samlar sådana bilder i sin mobil och hoppas att det finns tillräckligt många personer som redan skapar omställning i sin närhet för att tvinga fram en politik för alla människor och alla arter.
Att folket, beväpnat bara med kunskap och kärlek, åter ska vara beredda att storma Bastiljen – för frihet, jämlikhet och syskonskap.
Livet och tiden, som hela tiden kommer ny.
Döden, som tystat så många radikala röster på sistone.
