Det var 1980-tal och Bofors sålde luftvärnsrobotar till Dubai och Bahrain – olagligt. Ingenjören Ingvar Bratt kände till det hela, trädde fram i medierna och Bofors fick erkänna. Men Ingvar Bratt fick betala ett högt pris, berättar Birger Schlaug.
Han var kort och smal. Nästan lite senig. Gick lite sävligt och talade eftertänksamt. Han hade vågat mer än de flesta. Hade avslöjat att Bofors, som helt dominerade hans hemstad Karlskoga, smugglat vapen och ljugit om det.
Han hade anställts för att utveckla Robot 70, en helt ny luftvärnsrobot. På lösa grunder hade ett kontrakt tecknats mellan Bofors och det svenska försvaret. När roboten väl fungerade, efter en del misslyckanden, var det dags för export. Regeringen godkände export till Singapore, men leveranserna skedde istället till Dubai och Bahrain. Det var brott mot svensk lagstiftning. Det var smuggling. Det var lögner.
Bofors tvingades erkänna
Den som haft modet att avslöja brottsligheten var Ingvar Bratt. Han trädde fram, efter att i medierna varit ”den anonyma källan”, 1985.
Bofors tvingades, efter förnekanden, att erkänna. Boforsdirektörerna hävdade att statsminister Olof Palme känt till leveranserna till de förbjudna länderna. Det gick en stöt genom hela landet. När krigsmaterielinspektören, som haft med saken att göra, omkom i Stockholms tunnelbana – enligt föraren hade han ramlat baklänges som om han knuffats – gick det ytterligare en stöt genom landet.
Ingvar Bratt hade sett följderna av vapenexport på nära håll, var övertygad om att kapprustningen leder till sämre hälsovård, utbildning och bostäder, och framför allt till ökad svält för en stor del av mänskligheten. I sin bok Mot rädslan skrev han: ”De flesta offren krävs inte i krigen utan indirekt genom detta rustningsvansinne. Varannan sekund dör ett barn av svält, undernäring eller sjukdom … Jag fann också att vi oftast exporterar vapen, inte till små, demokratiska stater, utan till regionala stormakter och rena militärdiktaturer eller näst intill: Nigeria, Indonesien, Pakistan … Mest upprörd blev jag över Sveriges motiv för att exportera vapen: Utan vapenexport skulle vårt eget försvar bli för dyrt. Med andra ord, tredje världens folk skulle bekosta det svenska försvaret.”
Ingvar har berättat att hjärtat dunkade i kroppen när han kopierat hemliga handlingar som avslöjade smugglingen. Han fick stöd av Svenska freds och hans kopierade material blev grund för en polisanmälan. Efter att polisanmälan lämnats in var Ingvar Bratt ”den anonyma källan” i media, källan beskrevs som en säkerhetsrisk av Bofors och han vågade inte längre använda sin hemtelefon med risk för avlyssning. Han blev uppkallad till Boforsledningen, som misstänkte att det var den som blivit miljöpartist som var källan. Miljöpartiet krävde att vapenexporten skulle upphöra.
Hus i helvete
Ingvar Bratt fick inbrott i bilen och oroade sig för att en bilbomb skulle spränga honom i luften. Allt medan Boforsledningen förnekade smuggling. Ansvariga politiker tog avstånd från anklagelser om vapensmuggling, hävdade att frågan utretts och att inga misstankar fanns. Samtidigt mötte Ingvar rikskriminalen och redovisade vad han visste. Han började känna förtroende för polisutredarna samtidigt som Bofors begärde hjälp av Säpo för att spåra källan. Som fortfarande var hemlig.
För att kunna fälla Bofors för vapensmuggling måste han träda fram. Oron för vad som skulle hända med familjen var stor, döttrarna gick i skolan i Karlskoga. Måste familjen flytta? Han har berättat:
– Fantasin skenar iväg. Jag ser framför mig hur en grupp boforsare en mörk kväll svänger in på vår tomt för att lyncha mig. Jag ser hur våra döttrar blir mobbade i skolan och hur mina elever protesterar mot att ha mig som lärare. (Ingvar hade då slutat på Bofors och tagit jobb som lärare.) Jag ser stenar som nattetid krossar fönsterrutor på vårt hus och jag ser sönderskurna däck på bilen.
Han kom att utmålas som buse, svikare och förrädare. Bara för att han sa sanningen.
Ingvar Bratt hade modet. Han vågade trotsa rädslan och göra rätt. Ett av mina största tillfällen som politiker var när jag som språkrör fick möjlighet att, under stående hyllning från en hel kongress, dela ut miljöpartiets fredspris till Ingvar Bratt. Det skedde på kongressen 1987. Som hölls i just Karlskoga. Som en provokation. Partiet var på väg in i riksdagen.
Nio år senare beslöt Miljöpartiets partistyrelse att utse Henrik Westander till partiets representant i Exportkontrollrådet, som hade i uppdrag att ge regeringen råd i frågor som rörde vapenexport. Det tog hus i helvete. Westander var Svenska freds expert på vapenexport och hade för Svenska freds räkning lämnat in den polisanmälan som byggde på Ingvar Bratts dokument. Han hade därefter legat bakom flera avslöjanden, ett så sent som en dryg månad innan partiet nominerande honom.
– Och nu vill ni ha in fanskapet i Exportkontrollrådet? frågade en något överförfriskad statssekreterare när hen och jag råkade ses på en pub. Jag var fortfarande språkrör för Miljöpartiet.
Ord mot ord
Regeringen försökte undkomma genom att hävda att partierna bara skulle få nominera riksdagsledamöter. Några sådana regler fanns inte nedtecknade, men kriser är ju uppfinningens moder. Vi svarade med att regeringen nyss godkänt Folkpartiets ledamot som inte heller satt i riksdagen. Regeringen krystade då fram ett nytt motiv: folkpartisten hade suttit i riksdagen. Detta utspelades inför öppen ridå, och mången journalist tyckte nog det var underhållande.
Vi fick efter mycket strid ge oss när det gällde Westander. Så istället för Westander fick regeringen hålla till godo med mig. Jag vet inte om regeringen blev så mycket gladare för det. Vid det första mötet visade det sig att en gammal klasskamrat var sekreterare i rådet. För säkerhets skull låtsades vi inte om det. Han blev så småningom Sveriges man i Nordkorea. Frågan är om det var en ynnest eller ett straff.
Jag lärde mig mycket som ledamot. För det första att lagen kan slå fast en sak, men att praxis kan vara dess motsats. Jag hade aldrig hört ordet praxis så mycket i mitt liv som under åren i rådet. Hänvisning till lagen besvarades med vilken praxis som gällde. Lagen var det offentliga. Praxis var det reella. För det andra lärde jag mig att politiker – inte alla, men några – hade mage att rösta för vapenexport till lurviga länder, för att sedan offentligt säga tvärtom. Eftersom vi alla hade tystnadsplikt och landerholmsk hantering av papper icke var möjlig (alla papper lämnades kvar på bordet när vi lämnade rummet) så försvårades offentlig debatt. Ord stod mot ord.
Vid ett tillfälle blev jag anklagad för att ha läckt hemlig information till Svenska freds. Hur skulle dom annars kunnat skriva artiklar om ett hemligstämplat ärende? Det var ett hårt möte. Alla mot en. Nästa möte kunde jag visa hur läckan uppstått. Generad tystnad spred sig. Och nog var även ISP:s buttre generaldirektör Staffan Sohlman lite röd om kinderna. Det visade sig nämligen att den tjänsteman på ISP som kopierat de dokument Henrik Westander bett att få ut gjort ett litet, men naggande gott, misstag. Hen hade i god ordning tagit kopia på handlingarna, strukit över det hemliga med Tippex och tagit ny kopia på det. Men skickat iväg det med Tippex. Genom att vända på pappren gick det att läsa vad som stod under den vita överstrykningen. Tablå. Någon ursäkt för anklagelserna kom aldrig. Före detta försvarsministern Anders Björck (M) var en av dem som snabbt ville vända blad.
Mycket att granska
Bofors var ett ständigt ärende i rådet. Bland annat sålde Bofors vapen till Indien via en mellanhand för att komma runt det faktum att Indien beslutat att bojkotta företaget eftersom grova mutor förekommit tidigare.
Hur man än vänder och vrider på det. Svensk vapenexport har kantats av smuggling, mutor och lögner. En krigsmaterielinspektör, Karl-Fredrik Algernon, hade till och med hamnat framför ett tåg vid T-Centralen. Kammaråklagare Torsten Wulff lade, lämpligt nog, ned utredningen.
Många utredningar som borde ha gjorts har aldrig gjorts. För nationens bästa? Inte minst Svenska Freds har under åren verkligen försökt – och också bidragit till – att rensa i träsket. Än finns säkert mycket att granska för den som vill, orkar, får och vågar.
