Två av Sveriges största skogsbolag, SCA och Holmen, vill lämna FSC-certifieringen. Enligt dem har regelverket blivit en bromskloss för klimatomställningen. De menar att det fokuserar för snävt på bevarande och biologisk mångfald, på bekostnad av den ”klimatnytta” som träprodukter kan bidra med. En selektiv och kortsiktig tolkning av klimatnytta, eftersom skogsbolagens idé om det i praktiken ofta handlar om att omvandla skog till pappersmassa och engångsprodukter som snabbt förbränns eller går till återvinning med höga energiförluster, snarare än att lagra kol på lång sikt. Att byta ut plast mot papper är i sig inte en klimatlösning, särskilt inte när det sker på bekostnad av naturskogar, kolsänkor och biologisk mångfald. Forskning visar allt tydligare att det mest klimatvänliga vi kan göra med skogen är att låta mer av den stå.
Men SCA och Holmen håller inte med och hotar nu alltså med att gå ur certifieringen. Det säger mindre om FSC:s regelverk i sig – och mer om de grundläggande begränsningarna med frivilliga certifieringssystem.
FSC har funnits i Sverige sedan 1996. Det är ett system som skapades för att gå längre än lagstiftningen, genom frivilliga åtaganden för miljöhänsyn, sociala rättigheter och långsiktig markanvändning. Under lång tid har certifieringen fungerat som ett slags kompromiss – tillräckligt stark för att kunna säljas som hållbarhet, men ofta för svag för att faktiskt utmana skogsbolagens affärsmodeller. Det är något som miljörörelsen kritiserat i många år.
Naturskyddsföreningen lämnade FSC redan 2010 i protest mot uteblivna förbättringar. Så sent som 2023 beskrev föreningen systemet som alltför släpphänt, med bristande kontroll och återkommande överträdelser från certifierade bolag – utan konsekvenser.
Samtidigt har miljörörelsen fortsatt använda FSC-reglerna för att peka på hur skogsbolag bryter mot sina egna åtaganden. Det kanske mest tydliga exemplet på detta är konflikten mellan SCA och Ohredahke sameby, som under våren utvecklats till en av de mest uppmärksammade skogsstriderna i Sverige på länge.
Efter att samebyn i januari återkallade sitt samtycke till avverkningar i sina kärnområden har SCA ändå fortsatt hugga. Det har lett till att miljörörelsen, i samråd med samebyn, genomfört blockader av skogsmaskiner, ockupationer och dokumentation av kalhyggen i skyddsvärda skogar. Samtidigt har trycket ökat även mot bolagens ägare. I mars publicerade Greenpeace och organisationen Renskog rapporten Kampen om renskogarna, som i detalj visar hur både SCA och Holmen systematiskt brister i att följa FSC:s krav på samtycke och hänsyn till renskötsel. Av de 16 samebyar som intervjuades uppgav en majoritet att deras nej till avverkning ignoreras. Samplanering sker ofta utan förankring, och rättigheterna urholkas i praktiken.
Vid SCA:s årsstämma i april protesterade över tio organisationer tillsammans med samiska representanter utanför stämmolokalen i Sundsvall. Bolaget anmäldes för vilseledande hållbarhetskommunikation, och kritiken växte mot att motioner om samtycke och skydd av skog inte ens behandlades.
Med andra ord: det har blivit oväntat svettigt för skogsbolagen. Att SCA nu meddelar att de lämnar FSC:s svenska skogsbruksstandard från och med den 1 juni, och att Holmen överväger samma väg, är därför inte förvånande. Certifieringen har förlorat sin roll som bekväm hållbarhetsstämpel och har istället börjat användas som ett verktyg för att utkräva ansvar. Det här är inte nödvändigtvis ett misslyckande för FSC, men för företag som inte vill ta ansvar utan fortsätta som vanligt blir det förstås ett problem.
Samtidigt klargör deras besked något viktigt – att frivilliga åtaganden i sig inte är tillräckliga. Certifieringar kan spela en viktig roll. De kan synliggöra konflikter, skapa press och ge civilsamhället verktyg att ställa krav. Men de är begränsade i sin räckvidd. Så länge de bygger på konsensus och företagets egen vilja att bli reglerade, kommer de alltid att vara villkorade av möjligheten att ge maximal kortsiktig finansiell avkastning. När det blir obekvämt, när kraven faktiskt betyder något, då kan bolagen välja att lämna.
Vad det här visar är att makten över skogen inte kan vila på frivilliga överenskommelser med bolag vars främsta lojalitet är mot avkastning. Ska stora privata bolag med enorma markinnehav själva få avgöra vad som är hållbart? Så länge ansvaret är självvalt, är det också valfritt att kliva undan. Om vi vill ha verkligt skydd för skog och rättigheter behövs mer än certifieringar. Vi behöver lagstiftning, insyn och demokratiskt inflytande. Och en annan syn på skogen – inte som resurs bland andra för att generera avkastning, utan som en medlevande värld vi delar ansvar för. En plats med egenvärde, där vissa gränser inte ska – och inte får – överskridas.
Sociala rörelser som bygger allianser med varandra för att uppnå gemensamma mål.
Att skogsbolagen och deras lobby styr hur vår skog avverkas.
