Efternamn har vi för att förnamnen inte räcker för att skilja oss åt. Men de visar också samhörighet – med familjen eller gården till exempel. En syl i vädret börjar med ett svensk-spanskt dubbelnamn och hamnar så småningom i Dalarna.
Grannflickan Victoria presenterade sin docka när vi fikade hemma hos henne på en inglasad balkong i Vårberg en sommardag 1991. Jag missade förnamnet, men i efternamn hette den Bergendal-Castro, för i Uruguay, som Victorias familj kom från, hade man två efternamn, förklarade hon. Först ett från sin pappa och sen ett från sin mamma.
Min son Louie och Victoria hade lekt hela sommaren, mest i kojor som de byggde på hennes balkong och ibland på vår. Och så hade de alltså ett vinylbarn med blundögon.
I hela det spanska språkområdet får barn ett namn från sin mamma och ett från sin pappa. Det kan låta jämlikt eftersom båda finns med, men det är ingen slump att pappans namn enligt traditionen alltid kommer först. Namntraditioner verkar nästan alltid vara patriarkala.
Det finns de som använder mer än två efternamn, enligt samma princip. Efter det första och det andra efternamnet kommer ett tredje, som är pappans andra efternamn, alltså det som han har fått från sin mamma. Det fjärde är hans mors andra efternamn – och så där kan man hålla på så länge man orkar. Pablo Picassos fullständiga namn var till exempel Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Ruiz y Picasso.
I vanliga fall är det två efternamn som gäller, och sedan 2017 kan man, åtminstone i Spanien, välja i vilken ordning de ska komma.
Trolle, Lundström och Fyllhund
Svenska efternamn kan numera vara enkla eller dubbla, och det spelar ingen roll vems namn som kommer först. Reglerna för det har ändrats några gånger, och ett tag fanns det mellannamn. Den sommaren när vi fikade på Victorias balkong hade Bergendal Castro blivit Bergendal i mellannamn och Castro i efternamn. Om det hade funnits folkbokföring för dockor, alltså.
De första i Sverige som hade efternamn som ärvdes från generation till generation var tyska familjer i storstäderna. Sådana fanns det många, omkring 1460 beräknas 20 procent av invånarna i städerna ha haft tyskt ursprung. Ofta var det personer med hög status, adel och borgare.
På 1600-talet blev det obligatoriskt för adelsätter att ha släktnamn, och när de blev vanligare spred sig bruket, framför allt i städerna. Många borgare tog namn som Lundström och Sjöberg.
Soldatnamn var namn som soldater fick när de listades i ett regemente, och det fanns lite olika sorter. En del soldatnamn hade att göra med roten, regementets upptagningsområde – i Sundby rote fanns till exempel soldaterna Sund och Sundin. Andra namn verkar ha plockat upp något karakteristiskt hos soldaten, som Lång och Rask, som Gustav Rask i Vilhelm Mobergs Raskens.
Alltid, Bråttom, Modig, Dryg och Tvär var också sådana namn. Det fanns soldater som kallades Givakt eller Marsch, och namn som är vanliga substantiv, som Hök och Klinga. I Medelpad fanns en båtsman som fick heta Fyllhund, men fyra år senare tyckte kompanichefen att han hade skärpt sig och gav honom ett nytt namn: Förbättrader.
Från början var det namn som bara användes inom militären, men vissa tog med sig sina soldatnamn ut i det civila livet och gav dem som efternamn till sina barn, och namnen lever vidare. Vissa av dem, alltså. På Eniro hittar jag många Rask och Modig, men ingen Dryg, ingen Fyllhund och inte ens någon Förbättrader.
Laurentii och Jonsdotter
Präster och andra lärda tog gärna latiniserade namn, som till exempel kunde syfta på orten de kom ifrån. En präst från Åkerby i Uppland översatte ortnamnet till latin och tog Agrivillius som släktnamn. Johan Larsson kunde bli Johannes Laurentii, och Olaus Petri var född Olof Pettersson.
Innan Pettersson blev Petri hade Olof inget efternamn i nutida mening. Pettersson är ett patronymikon, alltså en benämning som visar vem man är barn till. Petterssons far hette Peter Olofsson och var smed, och hans mamma hette Kristina Larsdotter.
Än i dag används patronymika på Island. Jóns barn heter Jónsson och Jónsdóttir i efternamn, och Jóns pappa heter antagligen också Jónsson. Varken Jónsson eller Jónsdóttir byter namn om de gifter sig. Det finns också metronymikon, som bildas av mammans namn, men det är inte lika vanligt.
Sedan 2019 är de isländska namnlagarna könsneutrala, och man kan ge sitt barn ett namn som slutar på -bur, som betyder barn (till någon), som alternativ till -son eller -dóttir.
I Sverige började patronymika användas som efternamn på 1800-talet. Jons barn fick heta Jonsson oavsett om de var söner, döttrar eller något annat, och sönernas barn fick också heta Jonsson. Döttrarna antogs gifta sig med någon vars namn både de och barnen fick, men plan B var att även deras barn fick heta Jonsson.
På 1900-talet var bruket att använda patro- och metronymika nästan försvunnet. Men när det förbjöds 1966 kom ändå en del syskonskaror att få olika efternamn – Jons barn hette Jonsdotter och Jonsson om de var födda före 1966, men de som föddes därefter hade samma efternamn som Jon. Persson, till exempel, om Jons far hette Per.
1982 ändrades lagen igen, och nu får man använda ett patro- eller metronymikon som efternamn, så cirkeln är sluten.
Mor Per i Dalarna
I Dala-Järna i Västerdalarna bor Mor Per, Mor Karl och troligen fler Mor med traditionellt manliga förnamn. De är inte mödrar, de har namn efter släktgården Mor. När befolkningen ökade i Dalarna på 1600-talet sammanföll det med att antalet förnamn som användes blev mindre. Fler hade något av de vanligaste namnen, och det fanns ohanterligt många med namn som Per Andersson och Karin Hansdotter. Så man började lägga till namnet på gården före förnamnet.
Varför gården hette Mor vet jag inte, men det var vanligt att gårdar hade kvinnonamn. En gård i Orsa heter till exempel Annikas, och en Erik Larsson från Annika kan då heta Annika Erik Larsson. Gubb Marit Stigson, tidigare krönikör i Syre, har ett gårdsnamn, liksom operasångerskan Busk Margit Jonsson och spelmannen Hjort Anders Olsson.
Gårdsnamnen togs tidigare inte med i folkbokföringen, men sedan 1990-talet kan de registreras som förnamn, vilket trasslar till det ibland. Gårdsnamn kan ändras, och Annika Erik kan få sin post adresserad till Annika Larsson, fast man får anta att folk i Dalarna är vana.
Det finns mycket mer att berätta om namntraditioner när och fjärran, men det får bli en annan gång.
