Här finns de sällsynta jordartsmetaller Trump och EU vill åt

När USA:s president Donald Trump vill skaffa kontroll över både Grönlands och Ukrainas tillgångar på sällsynta jordartsmetaller är det för att de seglat upp som kritiska i den geopolitiska maktkampen. Metallerna, som är starkt magnetiska, behövs för att bygga allt från vindkraftsturbiner och elbilar till målsökande missiler och stridsflygplan. Men Kina, som har såväl stora mineraltillgångar och gruvor som förädlingsindustrier, har ett kraftigt försprång. Ett resultat av subventioner och en målmedveten strategi sedan 1980-talet, skriver Utrikespolitiska institutet i ett färskt PM.

– Mellanöstern har olja, Kina har sällsynta jordartsmetaller, påstås Kinas dåvarande ledare Deng Xiaoping ha sagt 1987, i samband med ett besök vid en stor gruva i provinsen Inre Mongoliet. 

Värdefull berggrund

Drygt 35 år senare sker en kraftig upprustning av EU-ländernas försvar och USA pekar ut Kina som sin främsta konkurrent, samtidigt som världsekonomin inom loppet av ett par årtionden ska genomföra en ”grön omställning”. Suget efter de sällsynta jordartsmetallerna beskrivs som större än någonsin. Därför riktas många blickar mot ett brokigt landskap med ängsmark, skogar och kärr inte långt ifrån Vätterns östra branter. Men att det fanns något värdefullt i berggrunden förstod Sture Käll som bott i området sedan 1974 för länge sedan. En skylt från Boliden skvallrade om en fyndighet, och en och annan stensamlare brukade åka förbi och knacka bort en flisa från berget. Men så fick ett kanadensiskt bolag rätt att undersöka området genom provborrningar från 2012.

– I början tyckte vi det mest var intressant. Här finns något i våra trakter som man vill ha eller behöver, säger Sture Käll och trampar lätt på bromsen när en gröngöling flyger förbi.

– Sedan var vi på informationsmöten och förstod vilka ingrepp det skulle bli och vilka ytor som de behövde. Då kom de andra sidorna fram, fortsätter han.

Sture Käll och traktens andra markägare gick samman för att tillvarata sina rättigheter och lära sig mer om bolagets planer. Strax började också miljöorganisationer mobilisera för att stoppa gruvan som de menar hotar Vättern, som är Natura 2000-område och dricksvattentäkt för flera hundratusen människor.

Regeringen ändrade lagen

Men 2013 gav regeringen koncessionstillstånd, ett första grönt ljus som gav bolaget ensamrätt att bedriva gruvnäring i Norra Kärr. Tre år senare var det gruvmotståndarna som kunde fira en stor seger, när Mark- och miljööverdomstolen meddelade att det krävs ett Natura 2000-tillstånd innan en koncession kan ges. Bolaget tvingades backa. Så tog historien ännu en vändning. Regeringen ändrade lagen och nu krävs ett sådant tillstånd först i ett senare skede. Strax före jul lämnade det kanadensiska bolagets svenska dotterbolag, Grenna Mineral, in en ny ansökan för bearbetningskoncession.

– Jag brukar svepande säga att av alla enskilda projekt för sällsynta jordartsmetaller i Europa så är Norra Kärr det som ser rimligast ut att börja bryta, säger Erik Jonsson, statsgeolog vid den statliga myndigheten Sveriges geologiska undersökning (SGU).

Högre risk

Till skillnad från LKAB:s stora fyndighet Per Geijer utanför Kiruna, där man planerar att utvinna metallerna som en biprodukt, är andelen tunga jordartsmetaller särskilt stor i Norra Kärr. Det är de som är dyrast och omfattar också de ”medeltunga” som är mest kritiska för att tillverka sådant som elbilar, havsbaserad vindkraft – och avancerade vapensystem. Samtidigt understryker Erik Jonsson att alla gruvprojekt är ekonomiska högriskprojekt, vilket inte minst gäller sällsynta jordartsmetaller, där det rör sig om små mängder som utvinns globalt, vilket gör marknaden känslig.

– Specialmetallerna är knepigare och i många fall en högre risk än guld eller koppar, där marknaden är stor och handeln väletablerad. 

Men EU vill kratta manegen. Liksom Kina ser Bryssel nu de sällsynta jordartsmetallerna som en strategisk resurs. En förordning om kritiska råvaror trädde i kraft i fjol för att stödja alltifrån utvinning till förädling och återvinning. Ett av förordningens mål är att minst tio procent av EU:s årliga förbrukning ska komma från inhemsk utvinning 2030. Inom förordningen finns det också en gräddfil för de projekt som ses som ”strategiska”, vilka ska garanteras snabbare handläggning och enklare kunna hitta finansiering.

Förknippas med kraftig miljöpåverkan

Erik Jonsson på SGU beskriver förordningens 2030-mål som ”djärva”. 

– Med den hastighet, eller brist på hastighet, som det rör på sig i många länder, Sverige inkluderat, så ser det svårt ut. Men det är klart att vi ska försöka, om vi inte fortsatt vill sitta i knät på Xi Jinping och Vladimir Putin. 

Gruvor för sällsynta jordartsmetaller har förknippats med kraftig miljöpåverkan, inte minst i Kina och Mongoliet. Men Erik Jonsson tycker att man kan se på det som vilken ”brytning som helst”. Att det beror på geokemin och mineralsammansättningen i malmen, hur det bryts, anrikningssättet – och var man gör det.

– Det finns ju de som hellre vill att vi ska importera de här råmaterialen från miljöförstörande verksamheter långt bort, snarare än att göra det med strikta miljöregler på hemmaplan.

”En riktig skräck”

Sture Käll rattar in på en knappt farbar avsticksväg som går genom igenväxta betesmarker och parkerar invid en övergiven lada. Här, hundra meter upp på en kulle, skymtar den fyndighet som EU nu sätter sitt hopp till, rosaskimrande mot det gråa berget. För att få fatt på metallerna vill bolaget gräva ett runt 150 meter djupt dagbrott och sedan krossa stenen till sand, där de järnrika korn som innehåller de sällsynta jordartsmetallerna ska separeras med hjälp av magneter. Sedan den förra ansökan har bolaget bestämt att den kemiska anrikningen av metallerna ska ske på annan ort, ännu är det oklart var. Men Sture Käll befarar att miljöpåverkan fortfarande kan bli omfattande om de stora upplagen av krossat berg läcker metaller till Vättern – endast 1,5 kilometer bort.

– En riktig skräck är att man kanske lägger det någonstans, gräver kanaler och ska samla upp lakvattnet i dammar och ska rena vattnet, så kommer ett hundraårsregn och hela skiten åker ned i bäcken här borta och sedan ner i Vättern, säger Sture Käll.

I den miljökonsekvensbeskrivning (MKB) som Grenna mineral lämnat in till Bergstaten skriver bolaget att det ”sker ett begränsat påslag av metaller till Vättern” från avfallsupplaget. Men att ökningen ”blir generellt lågt utom för ämnen som idag förekommer i mycket låga halter (tex bly) för vilka haltpåslaget blir procentuellt högre”. Men att det verkliga påslaget kommer att bli lägre, då ”lakvattnet kommer att passera mark och bly binds relativt hårt till organiskt material och partiklar i marken”. 

”Erhållna resultat avseende både gråberg och anrikningssand indikerar sålunda att deponering av gruvavfallet inte bidrar till en negativ påverkan på recipienterna” (såsom Vättern. Redaktörens anmärkning), skriver bolaget.

“Partsinlaga”

Men det är en MKB som sågas av Eva-Charlotta Helsdotter, doktor i mark- och vattenresursteknik vid Uppsala universitet. Samma dag som gröngölingen far förbi Sture Källs bilruta deltar hon i ett seminarium på Högskolan i Jönköping, där hon beskriver MKB:n som en partsinlaga som bygger på en rad antaganden. 

– Det finns inga gruvor i hela världen som inte släpper ut föroreningar till vatten. Det beror helt enkelt på processen. Man tar någonting som legat i en bergmassa sedan hundratals miljoner år. Man spränger loss det, man tar upp det, man krossar det, mal ner det till jättesmå fraktioner. Millimeterstora eller ännu mindre. Det här frigör metaller.

– MKB:n är gjord på uppdrag av gruvbolaget, därför presenteras det här ofta som ganska problemfritt, att det inte är mycket som kommer att påverka vatten, luft eller buller. Men man ska också komma ihåg att det är en prognos där man använt sig av en massa antaganden, så det som redovisas är ingen sanning, fortsätter hon.

“Ett dilemma””

På seminariet, som anordnas av bland annat LRF och Urbergsgruppen Gränna-Norra Kärr, pratar också Julie Klinger, professor i geografi vid universitetet i Delaware, USA, som har studerat gruvnäringens konsekvenser i bland annat Kina och Brasilien. Den debatt som nu pågår om den planerade gruvan invid Vättern sker också på andra håll i världen, där det planeras för nya gruvor med argumentet att det krävs för att möta omställningens växande behov av kritiska metaller. Men Julie Klinger beskriver det som ett dilemma då det förstör landskapets motståndskraft mot klimatförändringarna, både under själva gruvbrytningen och när vapen gjorda på metallerna används. 

– Detta obevekliga utvinningsimperativ offrar en sötvattenresurs, offrar en skog, offrar en prärie, gör ursprungsbefolkningar hemlösa. Om allt detta sker globalt för att bekämpa klimatförändringarna, vad har vi egentligen åstadkommit när den globala motståndskraften är summan av alla lokala intakta ekosystem? 

Återvinning?

Vägen ur dilemmat, enligt Julie Klinger, är att prioritera återvinning av metallerna, minska slöseriet – och först i tredje hand öppna gruvor, då med ”välgrundad planering och syfte”. I ett pågående projekt kartlägger hon nu platser där det kan tänkas finnas sällsynta jordartsmetaller, som gamla skeppsvrak och kyrkogårdar för avställda flygplan. 

– Visst är det svårt att ta ett gammalt flygplan och göra det till nytt användbart material. Men jag skulle säga att det också finns en hel del utmaningar med att ta sig 200 meter under marken för att plocka upp material som endast till kanske tre procent består av sällsynta jordartsmetaller. 

Men potentialen i att återvinna spelas samtidigt ned av en annan talare på seminariet, Thomas Kruemmer, som driver bloggen The rare earth observer och en investeringsfirma inom den internationella jordartsmetallindustrin. EU:s ambition på området beskriver han på en slide som ”dårskap”.

– Efterfrågan exploderar, vi har aldrig använt så mycket (sällsynta jordartsmetaller. Redaktörens anmärkning) förr, så även om det är en god idé att återvinna, måste vi först bryta metallerna, säger han över länk.

Radioaktivt avfall

Europas ambition att öka gruvbrytningen, och ge den begynnande förädlingsindustrin en boost, dömer Thomas Kruemmer också ut. Inga industrier i Europa vill ta emot en blandning av jordartsmetaller som skickas för separering, om de innehåller uran. Något som begränsar hur många av de inhemska sällsynta jordartsmetallerna som kan tas om hand inom EU, samtidigt som det avfall som innehåller radioaktivitet måste slutförvaras, ”även om det relativt sett är lite i fyndigheten i Norra Kärr”, säger Thomas Kruemmer. 

– Det är svårt att uppskatta men jag skulle gissa på totalt 50 ton radioaktivt avfall om året, men 50 ton är 50 ton.

Går ännu inte att utvinna

Han menar också att halten av sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr är för låg för att bli kommersiellt gångbar inom en ”förutsägbar framtid”. Men framför allt går den inte att utvinna i dag, då den är bunden i en mineralisering av eudialyt, liksom stora fyndigheter på Grönland och i Ryssland, säger Thomas Kruemmer. 

– Forskningen om att separera sällsynta jordartsmetaller från eudialyt har pågått i Sovjetunionen och därefter i Ryssland sedan 1930. Det är nästan 100 år, och än så länge finns det ingen gångbar metod för att utvinna sällsynta jordartsmetaller från eudialyt.

För att få koncessionstillstånd måste gruvbolaget visa att mineraltillgången är tillräcklig för ekonomisk lönsamhet. Den delen av ansökan är sekretessbelagd. Erik Jonsson på SGU ser beräkningarna bakom siffrorna om 50 ton radioaktivt avfall som ”diskutabla” och det faktum att de sällsynta jordartsmetallerna är bundna i eudialyt ser han inte som något oöverstigligt hinder.

– Jag skulle säga att det är ett nödvändigt hinder. Väldigt många av de här nya sällsynta jordartsprojekten världen över innehåller inte de traditionella malmerna som håller sällsynta jordartsmetaller och som man tidigare utvunnit. Men de försök man gjort med eudialytmalmer inom exempelvis EU-projekt har i alla fall sett lovande ut, däremot har vi inte sett en anläggning i pilotskala ännu, vilket skulle vara nästa steg.

Blir granne med industriområde

Sture Käll blickar ur över vad som kan bli Europas första dagbrott för sällsynta jordartsmetaller, som, om det blir verklighet, ska fyllas av vägar, krossverk, avfallsupplag och lastbilar som åker i skytteltrafik. Gränsen för koncessionsområdet skulle gå runt hundra meter från hans och hustrun Gunvors hus. Den lantliga miljö de bott i under 50 år skulle delvis förvandlas till industriområde, konstaterar han. 

– Vi bor ju i en glesbygd här uppe kan man ju säga. Då skulle vi komma nära ett industriområde med transporter och truckar och lastbilar. Hur mycket finns kvar av den lokala livskvaliteten om man nu ska bo kvar här? Det ändrar sig i alla fall. Jag har ju också en dotter med familj som bor här ute.

Samtidigt behövs metallerna till sådant som vindkraft. Hur ser du på det?

– För mig är det ett dilemma, men samtidigt – för mig kan de vara hur värdefulla som helst, men det kan aldrig vara så mycket värt att det får förstöra friskt dricksvatten. Har vi inte det har vi ju inte användning för något annat, så man måste ha någon garanti för att man klarar vattnet, annars är det ju inte värt risken ens.