De finsktalande gruppernas historia i Sverige sträcker sig över nästan tusen år, men trots det spelar de ofta en perifer roll i den svenska historieskrivningen, och när de skildras är det ofta med stereotypa beskrivningar. Valdemar Möller har läst en serieroman som vill ge upprättelse åt sverigefinnarna och belysa den hårda kamp som har bedrivits och som bedrivs än i dag.
Finnkampen: Sverigefinnarnas illustrerade historia
Av: Ali Jonasson och Mats Kejonen
368 sidor
Verbal förlag
2021 kom Mats Jonssons hyllade och omtalade serieroman När vi var samer ut. I den skildrar han både samernas och sin egen familjs historia. Finnkampen skulle kunna sägas vara en motsvarighet för sverigefinnar. Den skiljer sig dock från När vi var samer i det att det är två upphovspersoner istället för en; Ali Jonasson står för manuset och Mats Kejonen för teckningarna.
Omfångsrik och gedigen
Det är en omfångsrik och gedigen bok på drygt 350 sidor och med en lång källförteckning. Det märks också att det finns en tydlig pedagogisk ansats. Ali Jonasson skriver om skogsfinnarna på 1800-talet, om skallmätningarna och om de finska krigsbarnen efter andra världskriget, om arbetskraftsinvandringsvågen på 60- och 70-talen, om 80-talets aktivistiska rörelse, om erkännandet av sverigefinnarna som en minoritet vid millenieskiftet och mycket, mycket mer.
När jag läser slås jag av hur lite jag själv känner till, inte visste jag till exempel om den kamp som många sverigefinnar bedrev för rätten till modersmålsundervisning under 80-talet eller hur många inom den svenska hiphop-scenen som har sverigefinsk bakgrund. Genomgående i hela boken är hur sverigefinnarna ofta har setts ner på och behandlats med förakt av majoritetssvenskarna. Det är till exempel ingen slump att det finns tusentals svenska låneord i finskan men bara ett tiotal finska låneord i svenskan, eller att den finska matkulturen har satt väldigt få avtryck i den svenska. Finland har allt för ofta setts som grannen från landet, någon man har sett snett på och vars kultur man inte har velat anamma.
Får närmare kontakt med sin mamma
Samtidigt som jag verkligen gillar att man får lära sig så mycket, blir boken ibland lite väl faktatung. På vissa sidor tar texten över helt och tränger ut teckningarna och det känns då och då lite för mycket som att läsa ur en skolbok eller en wikipedia-artikel. Parallellt med historieskrivningen berättar Ali Jonasson också om sin egen uppväxt, om hur han först skämdes för att vara sverigefinne men att han efterhand började lära sig det finska språket och hur skammen övergick i en stolthet över att vara sverigefinne. Det finns till exempel en väldigt fin scen som visar hur han genom att lära sig finska får en närmare kontakt med sin mamma och hur finskan sedan blir räddningen för att de ska kunna kommunicera när hon blir svårt dement. Det här utgör dock totalt sett en ganska liten del av boken och jag hade gärna sett att det personliga hade fått ta mer plats.
En annan fin scen utspelar sig på bokens sista sidor där bilderna fint samspelar med ett utdrag ur romanen Känslan av den sverigefinska författaren Antti Jalava. Efter de långa textsjoken i stora delar av boken är det skönt att kunna vila i bilderna och att just de här sidorna har ett mer poetiskt anslag.
Men trots några mindre invändningar är jag framförallt glad över att få läsa ett så här gediget, men samtidigt lättillgängligt verk, om en alltför okänd del av den svenska historien. Jag hoppas att skolor kan köpa in den och att den kommer att användas i undervisningen, samt att både sverigefinnar och majoritetssvenskar får glädje av den.
