Filmindustrin svämmar över av krigsfilmer, men mer sällsynta är filmer som handlar om freden och hur vi når dit – även om det förstås finns en del sådana också. Här är fem filmer om pacifism, civil olydnad, psykologin bakom krig och hur man kan gå vidare och försonas efter ett krig.
Ärans väg (1957)
En av Stanley Kubricks första filmer (på engelska Paths of Glory) är en glödande hyllning till antimiltarismen. Den utspelar sig under första världskriget och skildrar ett franskt förband som ska ta över en kulle som bevakas av tyskarna. Uppdraget är dömt att misslyckas, men generalen för gruppen vill ändå göra ett försök för att visa sin duglighet. När soldaterna inte lyckas med uppdraget väljer han ut tre av dem och ställer inför krigsrätt som ett sätt att hämnas på deras ”feghet”. En annan officer försvarar soldaterna under krigsrätten och sätter fingret på det absurda i krigssituationer där man förväntas göra det som ens överordnade säger till en istället för att ifrågasätta om det är logiskt.
Filmen visar också på det maktmissbruk som lätt uppstår i krig där en general offrar sina egna soldaters liv för sin personliga vinning. Filmen rönte ingen stor framgång när den släpptes men har senare fått status som en av de viktigaste antikrigsfilmerna.
Gandhi (1982)
När man pratar om fredskämpar brukar ofta Mahatma Gandhis namn dyka upp förr eller senare. Gandhi började sin bana som advokat i Sydafrika där han förespråkade utökade rättigheter för den indiska diasporan och anordnade fredliga demonstrationer. Mest känd blev han efter den så kallade saltmarschen i Indien 1930, då han tillsammans med 78 andra personer gick en sträcka på närmare 40 mil för att protestera mot den brittiska överhögheten i Indien och det brittiska saltmonopolet. Han var en stark förkämpe för ickevåld och civil olydnad och inspirerade bland andra Martin Luther King.
Den här filmen följer i stort sett Gandhis liv från ungdomen och fram till dess att han mördas 1948. Även om den, som så ofta med den här typen av filmer, ger en väldigt idealiserad bild av huvudpersonen så är den klart sevärd.
Faces of the enemy (1987)
Den här filmen är lika aktuell i dag som när den släpptes för nästan fyrtio år sen. Filmen beskriver de psykologiska processerna som ofta föregår ett krig. Först identifierar vi oss själva som offer, därefter anklagar vi, demoniserar och avhumaniserar våra motståndare för att på så sätt rättfärdiga kriget mot dem. Enligt psykologen Sam Keen, som har skrivit boken som filmen bygger på, kan vi se detta mönster i ett antal konflikter, från andra världskriget till Vietnamkriget och kalla kriget. Den här formen av ”vi mot dom”-tänk är också centralt inom såväl islamistisk som kristen fundamentalism. I filmen används såväl arkivmaterial som animationer för att visa hur det här fungerar.
Filmen innehåller också en intervju med en man i USA som är dömd till dödsstraff och som berättar om hur han genom högerextrem propaganda gick på myten om att kommunismen var ansvarig för all ondska i världen, inklusive hans personliga problem. Vi möter också en Vietnamveteran som berättar om militärens strategi att utmåla fienderna som monster och att man istället för individer ska se dem som en stor massa. Faces of the enemy hjälper oss inte bara att förstå historiska händelser utan också dagens växande högerextremism.
Gacaca, living together again in Rwanda? (2002)
Första dokumentärfilmen i en trilogi där regissören Anne Aghion utforskar hur invånarna i Rwanda kunde gå vidare efter det fruktansvärda folkmordet 1994 där 800 000 människor dödades på bara hundra dagar.
Den här filmen fokuserar på det första steget i det som har kallats världens modigaste försoningsprocess, Gacaca-tribunalen, där överlevare från folkmordet och de som var med och utförde det möttes och vittnade om händelserna. Gacaca betyder ungefär ”kort gräs” och tribunalen har fått sitt namn från den plats där stamfolkens äldre brukade ses för att dryfta lokala problem.
Istället för att intervjua politiker och hjälparbetare och redovisa statistik så pratar Anne Aghion i den här filmen direkt med båda överlevare och de som stod anklagade för att ha varit delaktiga i folkmordet, vilket gör att den blir väldigt emotionell och stark.
Två år efter att den här filmen hade premiär kom uppföljaren In Rwanda we say… the family that does not speak dies och 2009 ytterligare en film, The Notebooks of memory.
Selma (2014)
Fredsbyggande behöver förstås inte bara handla om att avvärja krig och konflikter. Lika mycket handlar det om att utjämna klyftor, kämpa mot rasism och avvärja sprickor i ett samhälle som lätt kan leda till blodiga konflikter. På det sättet var medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet även en fredsrörelse. Den här filmen handlar om den rörelsen och mer specifikt om protestmarscherna för rätten att rösta som gick från Selma till Montgomery i delstaten Alabama 1965.
Filmen inleds 1964 när Martin Luther King får ta emot Nobels fredspris. Samtidigt dödas fyra svarta flickor i staden Birmingham i Alabama i ett bombattentat som Ku Klux Klan ligger bakom och andra svara personer förhindras att rösta. Efter konfrontationer med polisen i Selma bestämmer sig King för att arrangera den första långa protestmarschen. Även den blir våldsam då aktivisterna bemöts med tårgas och våld både från polisen och från medborgargarden. Ändå fortsätter de att anordna nya marscher. Förutom att skildra marscherna tar filmen upp de inbördes konflikterna inom medborgarrättsrörelsen där diskussionen om våld är central. Den dåvarande presidenten Lyndon B. Johnson framställs som en person som vill hjälpa afroamerikanerna men som samtidigt är rädd för att förlora stöd från vita väljare.
Filmen nominerades till bästa film på Oscarsgalan och vann flera Golden Globe-awards.
