Sverige har länge varit en stark röst för nedrustning och ickespridning av kärnvapen. Men efter vårt inträde i Nato har frågan om kärnvapen på svensk mark blivit mer akut. Sedan augusti 2024 är DCA-avtalet mellan Sverige och USA i kraft, vilket innebär att amerikanska styrkor nu har tillgång till 17 svenska militärbaser, från Kiruna i norr till Revingehed i söder. På dessa anläggningar får USA lagra militärt material – men Sverige har ingen insyn i vad som faktiskt förs in.
Enligt DCA-avtalet har Sverige ingen rätt att kontrollera de amerikanska flygplan som passerar vårt luftrum eller fartyg som anlöper svenska hamnar för att säkerställa att de inte bär kärnvapen. Detta är en avgörande skillnad mot våra nordiska grannar. Finland har en nationell lagstiftning som förbjuder kärnvapen på finskt territorium, och både Norge och Danmark har skrivit in sitt kärnvapenförbud i sina försvarsavtal med USA. Sverige har inga sådana garantier.
Förra året försäkrade regeringen att det inte finns några planer på att placera kärnvapen i Sverige (i fredstid, märk väl – Kristersson har öppnat för kärnvapen på svensk mark under krigstid). Försvarsminister Pål Jonson (M) har sagt att det ”inte funnits några förväntningar, vare sig från USA, Storbritannien eller Frankrike, att placera ut några kärnvapen på nya allierades områden.” Tidigare försvarsminister Peter Hultqvist (S) har hävdat att frågan aldrig varit aktuell under hans tid i regeringen: ”Under mina åtta år som försvarsminister – aldrig ett samtal, aldrig en påtryckning, aldrig en aktuell fråga.”
Men muntliga försäkringar är inte detsamma som en juridisk garanti. Den som har följt utrikes- och försvarspolitik de senaste åren vet att det politiska läget snabbt kan förändras. Det som inte är en fråga i dag kan bli det i morgon. Trump-administrationen har redan avskedat nyckelpersoner inom den egna högsta militära ledningen och gjort klart att Nato-länder måste stå på egna ben. Med en allt mer oförutsägbar amerikansk försvarspolitik finns inga garantier för att den säkerhetspolitiska balansen i Europa förblir densamma. Det är därför en farlig strategi att lita på muntliga löften och traditioner i en tid när vår ”allierades” säkerhetspolitik förändras över en natt.
Trots att både Moderaterna och Socialdemokraterna säger att de motsätter sig kärnvapen i Sverige, vägrar de att lagstifta om ett förbud. Argumentet är att det inte behövs – att Sverige har en ”välkänd linje som är brett förankrad”, enligt Jonson. Men om linjen är så stabil, varför motsätta sig en lag som gör den bindande?
Enligt en Novus-undersökning vill en majoritet av svenska folket se ett förbud mot kärnvapen på svensk mark. Sverige måste nu göra det Finland redan gjort: lagstifta. Att förbjuda införsel, förvaring och användning av kärnvapen inom Sveriges gränser är det enda sättet att säkerställa att vi aldrig blir en del av en kärnvapenstrategi vi själva inte styr över.
Kärnvapen skapar inte trygghet – de gör oss till en måltavla. Våra grannländer har förstått det. Sverige borde följa deras exempel. Det är dags att lagstifta innan beslutet tas åt oss.
Nedrustning.
Vapenindustri.
