Allt farligare att leva i Sverige – eller? 

En rad våldsdåd fick nyligen statsminister Ulf Kristersson (M) att varna för ”inhemsk terrorism” och allt sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022 lever vi i ständig beredskap.

– Sverige är inte i krig – men det råder heller inte fred, säger statsminister Ulf Kristersson i sitt tal på konferensen Folk och försvar i Sälen i januari, och det blir ett vida spritt citat.

Han syftar bland annat på ”hybridattacker” som genomförs med datorer, pengar, desinformation eller hot om sabotage, och menar att medborgarna numer har förstått att det råder ”allvarstider”.

– Sverige har förändrats, från att lite för ofta varit en lite för blåögd idealist vid sidlinjen, till att bli en realist i händelsernas centrum.

Kung Carl XVI Gustaf är också på plats i Sälen och han understryker den dystra bilden i en kommentar i Aftonbladet:

– Det är klart att vi ska vara observanta. Det här är ju fakta, det här är allvar och seriöst.

I politiken har det länge funnits en förhållandevis stor enighet om den här verklighetsbeskrivningen. Likaså om vägen framåt; med skärpta straff, militär upprustning, ökad kamerabevakning och ett medlemskap i Nato.

Men det finns också andra röster. På Folk och försvar deltar till exempel Svenska freds ordförande Kerstin Bergeå, som från publiken kommenterar statsministerns tal med: ”Vill vi ha fred så måste vi också rusta för fred.”

Hon är kritisk till ordval och retorik när det gäller säkerhetsfrågorna, och reagerar bland annat på hur uttrycket förkrigstid återkommer under konferensen. 

– Det är ingen slump att dessa ödesmättade ord används, det är uppenbart att det finns behov av att rättfärdiga den enorma upprustning vi står inför. Är det ”förkrigstid” blir det mer självklart att inte ifrågasätta att det militära får gå före andra satsningar som till exempel skola och de äldre. 

Det här leder till en logik där fler unga kan ”pliktas in i försvaret” mot deras vilja och miljarder kan läggas på upprustning utan större protester, menar hon. Andra säkerhetshot, som klimatförändringar, hamnar i skymundan.

Svenska intressen först

När utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) svarar på repliker i samband med presentationen av utrikesdeklarationen 12 februari säger hon att hon ”kommer driva den utrikespolitik som gagnar svenska intressen” och ”inte sätta den svenska politiska debatten i första rummet”. Kerstin Bergeå tycker att det är djupt problematiskt att den öppna politiska debatten ses som underordnad säkerheten i svensk demokrati. Det finns fler exempel på den ordningen i närtid menar hon, som när Ulf Kristersson under Nato-ansökningsperioden, i samband med att en Erdogan-docka hängdes upp och andra protester, manade till besinning och fokus på Sveriges säkerhet. 

– Att sluta framställa oss som vill bredda debatten som problem eller hot skulle vara ett värdefullt välkommet första steg mot en mer nyanserad debatt, säger Kerstin Bergeå. 

 Hon anser att vi måste bli mer aktiva och börja ställa de kritiska frågorna, trots att det är obekvämt.

– Nedrustning är inte bara ett steg på vägen att sakta bygga tillit och utrota krigen, utan också steg för oss medborgare att ta tillbaka den makt som är vår. Vi får inte låta oss tro att en värld beväpnad till tänderna gör oss säkra. 

Även medierna borde ta ett större ansvar tycker hon; göra konsekvensanalyser och utkräva ansvar. 

– Och varför ska militära experter gång på gång vara de som bjuds in för att tala om fred på konferenser och i det offentliga samtalet? 

Så byggs en hotbild

Roxanna Sjöstedt, docent och universitetslektor i statsvetenskap vid Lunds universitet, menar att synen på hot har förändrats de senaste decennierna. Hon har forskat om hur hotbilder konstrueras och vilken roll de spelar i säkerhetspolitiken. Före kalla krigets slut sågs säkerhetshoten som givna, oftast i form av en fientlig främmande makt. Därefter har en mer mångfacetterad syn vuxit fram, med fokus på hur olika aktörer tillsammans skapar hotbilder, och hur frågor omvandlas till säkerhetsfrågor i den process forskarna kallar säkerhetisering. Ibland på goda grunder, ibland inte.

–  Den globala uppvärmningen till exempel, den har forskningen sett att den existerar, så det är inget påhittat säkerhetshot. Men om vi däremot ser på hur Hitler förde fram jude-
hotet, så var den hotbilden påhittad.

Målet är att förstå processen, vad det är som gör att människor låter sig övertalas om hot som egentligen inte finns. Men lika intressant är att förstå frågan från andra hållet, säger Roxanna Sjöstedt.

–  Finns det en faktisk hotbild kan säkerhetisering vara bra. Då kan du mobilisera allmänheten. Vad gäller till exempel svenskt totalförsvar kan det vara bra att individer har mat och vatten för några dagar hemma.

När frågor omvandlas till säkerhetshot kan det således leda till ökad beredskap i samhället, men också till större acceptans för kraftfulla åtgärder från till exempel statens sida, motiverade eller ej. Roxanna Sjöstedt nämner den ”extrema säkerhetiseringen av terrorism” som följde på attackerna den 11 september 2001 i USA. Därefter hamnade kriget mot terrorismen högst upp på agendan i hela västvärlden, under många år, vilket också trängde ut andra hot. Roxanna Sjöstedt nämner hur till exempel Estland, över en natt, satte islamistisk terrorism högst på sin politiska agenda, trots allvarliga problem med till exempel Ryssland och ekonomin.  

– Men det är svårt, människan har svårt att ha flera saker högt upp på den säkerhetspolitiska agendan. Det handlar om basal psykologi. Nu har vi haft det ryska hotet, framför allt i höstas. Därefter har det interna hotet med gängkriminaliteten dykt upp.

Riskerna med det här beteendet är flera. Det kan leda till polarisering i samhället, menar Roxanna Sjöstedt, men också till att hot glöms bort och inte tilldelas resurser. 

– Då kanske allt fokus hamnar på nationellt försvar och till exempel inte alls på pandemier. Och när nästa pandemi kommer, för vi vet att den kommer förr eller senare, då står vi inför samma problem som vi gjorde med covid, att det inte finns resurser att hantera det initialt. 

Hotbilder får stor spridning

Tendensen att fokusera på en hotbild i taget har alltid funnits, menar hon, men däremot kan det vara så att hotbilderna verkar större för oss i dag på grund av den snabba rapporteringen och spridningen av information. Det finns inte heller samma möjligheter att kontrollera hotbilderna som det gör i till exempel Kina och Nordkorea.

– Det är naturligtvis bra att vi har fria medier, men samtidigt blir det svårare för människor att sortera bland hotbilder och det kan också bidra till att vissa frågor glöms bort.

Hur går det då till när hotbilder konstrueras och lyfts på säkerhetsagendan? Det är en  komplicerad process, och aktörerna är flera, men det krävs att du har någon form av plattform, säger Roxanna Sjöstedt. Det kan givetvis handla om den politiska sfären, men även organisationer och medier kan skapa hotbilder. En viktig grupp i sammanhanget är också de tjänstemän och experter av olika slag som politikerna lyssnar på.

– Men för att det ska ha någon inverkan på politiken måste det också finnas en publik som accepterar hotbilden. Politiker drivs av sina väljare och vill säga saker som appellerar till dem.

Roxanna Sjöstedt tycker att det vore bra med större varsamhet bland politikerna kring hur de talar om säkerhetshot, eftersom det kan få stora konsekvenser när en hotbild skapas och får spridning. Frågan borde först analyseras och ställas mot andra frågor, och inte lyftas för att få med sig väljare eller för uppmärksamhet. Hon tycker också att medierna har en viktig roll när de väljer vilka hotbilder de pushar. 

Som mottagare och medborgare menar hon att man framför allt ska ställa sig frågor kring vad olika aktörer kan ha för intressen bakom att lyfta en viss fråga som ett säkerhetshot. Men de som skapar ett säkerhetshot utifrån felaktiga premisser är inte heller alltid medvetna om det.

– Den som skapar hotbilden kan ju verkligen tro att det är ett hot, och det kan vara svårt för allmänheten att se igenom. 

”Ord spelar roll”

När grupper pekas ut som särskilt problematiska i relation till säkerhetshot får det genklang. Ulf Kristerssons uttalande den 1 februari i Nyhetsmorgon i TV4, om att den pågående våldsvågen i Sverige handlar mycket om invandring, sprids snabbt i medierna, även utanför Sveriges gränser.

Det här var innan skolskjutningen i Örebro, där 11 personer dog, och trots att polisen inte sagt att det rör sig om ett rasistiskt dåd kommer ämnet upp i debatten. Både statsministern och socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson närvarar i SVT:s Agenda efter morden, och Nike Nylander ställer frågan om hur de tänker kring att så många med rötter i andra länder känner en rädsla i dag. 

Magdalena Andersson var på plats i Örebro och mötte själv människor som vädjade till henne om att prata mer positivt om invandrare. 

– Även om polisen inte är klara med motivbilden, så bara att det är så många som hade den känslan är ett misslyckande för vårt samhälle, säger hon till SVT.

Magdalena Andersson vill använda det här tillfället som en vändpunkt, där vi slutar med ”misstro, grova generaliseringar, kollektiva skuldbeläggningar och hatisk retorik”.

– Ord spelar roll, vad som sägs i den offentliga debatten spelar roll, inte minst för den känsla som människor har och ger uttryck för.

Även Ulf Kristersson säger i Agenda att vi ska ha respekt för den rädsla som invandrare i dag känner, men betonar samtidigt att vi ska invänta polisens arbete. Nike Nylander undrar om han, när det gäller hans regeringsunderlag, har någon självkritik ifråga om tonläget i debatten. Vi kan absolut diskutera tonen i svensk politisk debatt i allmänhet, tycker han, men säger samtidigt att vi måste kunna diskutera de problem vi har. 

– Att gängkriminaliteten är kopplad till stor invandring och dålig integration, det tror jag alla svenskar vet att det är så. Det måste vi kunna diskutera utan att generalisera och dra förhastade slutsatser.

Rasism – ett säkerhetshot

Svenska freds ordförande Kerstin Bergeå tycker att det är hög tid att adressera rasism som ”det splittrande inre säkerhetshot det är”.

– I debatten efter Örebro ser vi glädjande nog att olika grundorsaker adresseras för att liknande masskjutningar inte ska hända igen. Vi ser att massakern i Örebro inte hände i ett vakuum. Det förs samtal om att vi behöver fungerande vapenlagar, elevhälsa, att se tidiga varningssignaler och agera i tid på dem. Inte bara reagera instinktivt med hårdare tag.

 Hon hoppas att det även ska komma en öppning för att se att när internationella konflikter briserar till våld så är det också bara toppen av ett isberg. 

– Även där bör vi storsatsa på att förebygga att konflikter inte bryter ut i väpnat våld, i tid. Se tidiga signaler och avsätta resurser för att hantera det.