Hur går det till fred skapas? Genom historien har många viktiga fredsavtal skrivits under, en del är bortglömda i dag medan andra har blivit inskrivna i historieböckerna. Syre går igenom några som har varit särskilt betydelsefulla.
Briand-Kellogg-pakten
Briand-Kellogg-pakten var inget fredsavtal, men väl en internationell anti-angreppspakt som uppkallades efter Frankrikes och USA:s utrikesministrar Aristide Briand och Frank Kellogg 1928. Pakten gick ut på att anfallskrig inte skulle användas som ett medel för att lösa konflikter mellan länder och förutom Frankrike och USA skrev även bland annat Tyskland, Storbritannien, Italien och Japan under pakten. Det dröjde dock bara några år innan Japan bröt mot pakten genom invasionen av Manchuriet 1931. Även Italien bröt pakten genom kriget mot Abessinien (nuvarande Etiopien) 1936 och Tyskland bröt förstås mot den när de invaderade Polen 1939, vilket också innebar starten på andra världskriget.
Många har kritiserat pakten eftersom den så snabbt bröt samman, men pakten användes ändå under Nürnbergrättegångarna då ledarna för Nazityskland åtalades för brott mot freden. Den kom också delvis att ligga till grund för FN-stadgan.
Även om Briand-Kellogg-pakten inte stoppade andra världskriget har en del pekat på att krig mellan nationer trots allt har blivit betydligt sällsyntare efter 1945. Briand-Kellogg-pakten ses ibland också som en start för USA:s mer aktiva roll i världspolitiken.
The Paris Agreements – freden i Kambodja
När vi hör Parisavtalet i dag tänker nog de flesta på klimatavtalet som undertecknades i Paris 2015. Men långt innan dess, 1991, slöts ett annat viktigt avtal i Paris. Då undertecknade nämligen 19 olika länder ett dokument som skulle sätta stopp för närmare två decennier av krig och oroligheter i Kambodja.
Under 1970-talet leddes Kambodja av Röda Khmererna. De stod till att börja med på god fot med den kommunistiska regimen i Vietnam men så småningom blev relationen mellan de båda länderna allt mer frostig. Det handlade dels om geografiska anspråk där Röda Khmererna krävde att Mekongdeltat i Vietnam skulle tillhöra Kambodja, men de var också en del i den större konflikten vid den här tiden mellan de två kommunistiska supermakterna Kina och Sovjetunionen (där Sovjet stödde Vietnam och Kina stödde Kambodja). Efter att Röda Khmererna genomfört flera massakrer både på civila vietnameser och på sitt eget folk så invaderade Vietnam Kambodja 1978. En vietnamesisk lydregim styrde sedan Kambodja under hela 1980-talet samtidigt som Röda Khmererna förde ett gerillakrig mot regeringen från landsbygden.
Från 1986 började Vietnam att dra tillbaka sina trupper från Kambodja och flera fredsplaner sjösattes för att få till en långvarig fred. Men det var först 1991 som ett ordentligt fredsfördrag kunde skrivas under. Avtalet gick ut på att FN skulle ta över styret i Kambodja tills dess att fria demokratiska val kunde hållas. För att få Röda Khmererna att skriva under avtalet användes inte ordet folkmord om det som hade skett i Kambodja under åren 1975-1978 då Röda Khmererna under Pol Pots ledning dödade 1,5-2 miljoner av landets befolkning.
Trots att Röda Khmererna till slut skrev under avtalet fortsatte man att utföra attacker mot FN-styrkorna under flera år efter. 1994 hölls det första fria valet och ytterligare några år senare upplöstes Röda Khmererna.
Avtalet har hyllats för att man på diplomatisk väg lyckades lösa en långvarig och svår konflikt. Samtidigt har det också kritiserats för att man vek sig för Röda Khmerernas krav och för att det inte påminner det kambodjanska folket om folkmordet.
Osloavtalet
Bilden där Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin och PLO:s mångårige ledare Yassir Arafat skakar hand under överseende av USA:s president Bill Clinton i Oslo 1993 blev världsberömd. Avtalet var den första direkta överenskommelsen mellan representativa israeliska och palestinska politiker. I avtalet ingick grundandet av Palestinska myndigheten som skulle upprätthålla den administrativa kontrollen över de palestinska områdena. Vidare garanterade PLO att de inte skulle använda sig av våldshandlingar eller terrorism medan Israel å sin sida utlovade ett tillbakadragande av militären från delar av Västbanken och Gazaremsan. Frågor om Jerusalems status, exakta gränsdragningar och de israeliska bosättningarna sköts på framtiden, men målet var att ett permanent avtal skulle förhandlas fem år senare.
Så blev det som bekant inte.1994 delade Rabin och Arafat på Nobels fredspris som ett kvitto på det lyckade avtalet, men mindre än ett år senare sköts Rabin till döds under en fredsdemonstration av en högerextrem israel som motsatte sig avtalet. Bland avtalets skarpaste kritiker fanns även Israels nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu liksom Hamas och andra islamistiska grupper. När Hamas tog över styret i Gaza grusades de förhoppningar om långvarig fred som hade väckts med Osloavtalet och i dag verkar vägen till en permanent fred väldigt lång.
Långfredagsavtalet
Ett annat av 1990-talets mest kända och uppmärksammade fredsavtal är Långfredagsavtalet som slöts på långfredagen 1998 mellan Storbritannien, Irland och partierna i Nordirland. Avtalet markerar på sätt och vis slutet på ”The Troubles”, det vill säga den trettio år långa konflikten på Nordirland, även om våldsamheterna inte upphörde omedelbart.
Principerna i avtalet gick ut på att Nordirlands ställning, som en del av Storbritannien eller som en del av Irland, skulle avgöras av invånarna själva, att självstyrande demokratiska institutioner skulle upprättas där såväl republikaner som unionister skulle ingå samt att det självstyrande Nordirland skulle ha ett nära samarbete med republiken Irland. Dessutom lovade avtalet att de militära grupperna som gick med på vapenvila och lämnade in sina vapen skulle få amnesti och att medlemmar som satt fängslade från dessa grupper skulle släppas fria.
Såväl Irland som Nordirland folkomröstade om avtalet och i båda fallen röstade en majoritet för avtalet; i Nordirland var valdeltagandet 81 procent varav 71 procent röstade ja. Samma år tillsattes en provisorisk regering, samarbetssvårigheter gjorde dock att regeringen upplöstes och att Storbritannien återigen tog över styret några år senare. 2005 deklarerade IRA att de skulle lägga ner sina vapen, två år senare drog Storbritannien bort sina militära styrkor permanent och ett självstyre kunde slutligen bildas.
