De senaste veckorna har upprördheten varit stor över Trumps samtal med Putin om en lösning på kriget i Ukraina. Tidigare USA-fantaster, som inte sett något som helst problem med hur USA med krig och andra medel styrt och härjat världen över, har nu blivit dess största kritiker. Ja, till och med den fullskaliga invasionen av Irak har enligt dessa varit problemfri, men redan det faktum att det togs diplomatiska kontakter med Moskva sågs som problematiskt.
Samtidigt har plötsligt de notoriska USA-hatarna, de som hatar USA så mycket att de på något skruvat sätt fått det till att Rysslands invasion är Ukrainas och västs fel, börjat älska USA, och ser Trumps framfart som bevis på att Putin hade rätt. Det är onekligen en förvirrad tid vi lever i och det är lätt att dras med i en förenklad världsbild när det blir allt mer uppenbart att det är galningar som styr stormakterna och de har för avsikt att dela upp världen mellan sig.
Att det nu förs samtal och kanske något slags förhandlingar mellan Washington och Moskva är dock inget negativt i sig. Det som är rimligt att vara upprörd över är, som de flesta också tar upp, att Ukraina inte tas med. Men samtidigt som vi lyfter fram det ska vi inte glömma att väst tidigare ordnat fredskonferenser utan att Ryssland bjudits in. Det vill säga samma sak, men omvänt. Där ligger också det största problemet, att väst innan varit ointresserad av diplomatiska lösningar, verkliga fredsförhandlingar och ens kontakter med Putin. Istället har myten spridits att kriget skulle kunna vinnas och en rättvis fred nås med militära medel. Nu står Ukraina svagare än för ett par år sedan och kommer troligen att tvingas ge upp mer än de hade behövt gjort om förhandlingar skulle ha skett tidigare.
Det innebär också att det nu är Trump som styr förhandlingarna och dikterar villkoren. Europas länders ledare har vägrat förhandlingar och står nu vid sidan. Alla visste också att oddsen var hyggligt stora för att Trump skulle komma tillbaka som president, och han har varit tydlig med att han kommer försöka avsluta kriget. När man då var ointresserad av fredsförhandlingar innan så var det troligt att Trump, med alla sina nycker, skulle ta initiativet och hålla i taktpinnen.
Med det har vi fått en president i USA som på ett groteskt sätt pressar Ukraina på vinsterna från naturtillgångar och infrastruktur. Detta hände inte plötsligt utan är ett resultat av Bidens och de politiska ledarnas i Europas ovilja av att förhandla tidigare, då Ukraina hade ett mycket bättre läge. Detta är priset som nu får betalas för den krigshets som sett varje förslag till förhandlingen som ett godkännande av Putins invasionskrig.
Det är verkligen inte heller något nytt att USA använder krig, historiskt genom att driva dem själva, för att ta kontroll över naturresurser och viktiga infrastruktur i andra länder. Alltid under täckmanteln att de ska skydda demokratin och mänskliga rättigheter. Det är dock först nu som liberaler och konservativa i Sverige och väst upprörs över det.
Trumps facit när det gäller att skapa fred ger inte heller Ukraina mycket hopp. Det är inte första gången han försöker göra det genom att helt ignorera ena sidan och göra upp med den andra. I Afghanistan gjorde han upp med talibanerna och negligerade den då sittande regeringen. USA kom visserligen ur ett krig de aldrig borde gett sig in i, men de lämnade också vägen öppen för det talibanstyre vi ser idag.
Under tre år har vi i stort bara sett militärstrateger och andra hökar diskutera Rysslands invasion av Ukraina i den offentliga debatten. Alla idéer om förhandlingar och ickemilitära lösningar har stämplats som Putinkramande. Nu står vi med flera hundratusen döda, ett till stora delar sönderbombat Ukraina med ett uselt förhandlingsläge och galna stormaktsledare som vill dela upp världen och dess naturresurser mellan sig utan hänsyn till några andra. Ansvaret är förstås först och främst Putins och Trumps. Men vi bör också rikta blickarna mot Kristersson, Biden, Scholz och Macron och ifrågasätta deras agerande under de senaste åren.
Brandmuren i tysk politik.
AfD dubblade sitt väljarstöd i Tyskland.
