I går var det tre år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Tre år med ett storskaligt krig i Europa, ett krig som fortsätter orsaka enormt lidande, död och förödelse. Det markerar också att det var tre år sedan krigsrädslan på allvar fick fäste i Europa igen.
Rädslan för storskaligt krig i Europa fanns redan innan kriget i Ukraina bröt ut, men den eskalerade onekligen efter den 24 februari 2022. Det här har fått effekter i den globala politiken på många sätt: vi har sett en förändrad vilja att skicka vapen, det läggs större fokus på upprustning och militärtjänstgöring, och både Sverige och Finland rusade in i Nato ”för säkerhets skull”. Men det syns också genom att rädslan helt enkelt tillåts genomsyra alla möjliga beslut, inte bara de som rör militära allianser och vapenexport. Den eskalerande rädslan har gett luft åt en betydligt mer enkelspårig vi-och-dom-politik, där fördomar och våld normaliseras i allt större utsträckning.
Främlingsfientligheten, och en allt hårdare retorik, präglad av mindre medmänsklighet, har tilltagit det senaste decenniet, inte sällan i samband med väpnade konflikter och de flyktingströmmar de orsakat världen över. Rädslan, kanske för att förlora det man har, för dem som inte är som en själv, för att de som flytt kriget ska ta det med sig, har fått genomsyra politiken på många håll i världen, även i Sverige. Och de som tagit den rädslan på störst allvar är också de som eldat på den, de som sett ett tillfälle att ge luft åt sina unkna åsikter om att det är skillnad på människor och människor. När det gäller Ukraina har rasistiska åsikter inte varit särskilt framträdande i den svenska politiken, men när kriget i Gaza bröt ut fick rädslan ännu fler dimensioner, mer vatten på sin kvarn, och gav ännu mer näring till den enkelspåriga vi-och-dom-politiken.
Kanske är det något i krig som är tilltalande enkelt: det är liv eller död, döda eller dödas, det är vi mot fienden. I krig suddas nyanserna ut, gränsöverskridande samarbeten upphör, rädslan för döden härskar. Den här enkelheten speglas i politiken, om än inte alltid på liv och död: du är svensk eller ickesvensk, har rätt värderingar eller fel, du är rimlig eller woke. Men vägen till fred kommer aldrig att gå via uppdelningar av folk och folk. Vägen till fred går via motsatsen: en vilja att förstå och se nyanser, en vilja att se att alla människor är människor och att mångfald är eftersträvansvärt i ett fungerande, fredligt och demokratiskt samhälle.
Just nu pågår någon form av fredsförhandlingar om Ukraina – utan Ukraina. Vad för fred kan vi få om alla parter inte tillåts höras? Vad för fred får vi om inte flera perspektiv tas i beaktande? Det är inte lätt – kanske är det till och med det svåraste som finns – att se nyanserna hos den man ser som sin värsta fiende. Men människan uppfann kriget, och då är det också hennes ansvar att hitta vägar ur det. Vi har skapat fred tidigare, vi har löst konflikter, vi har sett nyanser och medmänsklighet där vi trodde att det var omöjligt. Även om det ser mörkt ut nu får vi inte tappa hoppet om fred, i såväl Ukraina som i Gaza och i alla världens konfliktdrabbade områden. Kunde vi skapa fred en gång kan vi göra det igen.
Zelenskyj visar att han inte är någon diktator, oavsett vad Trump säger.
Elon Musks agerande i allmänhet.
