Att Muharrem Demirok avgår som partiledare för Centerpartiet borde inte komma som någon överraskning. Ända sedan han tog över efter Annie Lööf för två år sedan har han haft en rejäl uppförsbacke, han har varit ifrågasatt av sitt eget parti och dessutom okänd för många väljare. Men det vore dumt att lasta alla Centerpartiets problem på Demirok. Ända sedan Alliansen sprack har C, i likhet med L, brottats med sin identitet. C vill vara ett borgerligt parti, men de vill samtidigt inte samarbeta med SD. I dagens politiska landskap, där M, KD och L har kedjat fast sig vid SD, är det en svår ekvation att få ihop.
Det är lätt att förstå att C inte vill sätta sig i någon regering som är beroende av vare sig V (som ju står för en motsatt politik när det kommer till många frågor, inte minst det ekonomiska) eller SD (som har en helt annan syn på migration och mänskliga rättioheter än många inom C). Men såvida inte de borgerliga partiernas väljarstöd ökar kraftigt, och SD:s minskar, lär det inte finnas några andra alternativ efter nästa val, om de inte vill fortsätta driva politik i opposition.
Samtidigt som C har låst in sig i ett svårlöst dilemma finns det trots allt en sak som talar för dem, nämligen att de i grunden är ett frihetligt parti. Det senaste decenniet har vi sett en flodvåg av auktoritära förslag från både vänster och höger. Moderaterna har gått från att vara ett parti som kämpade för mindre statlig inblandning till att bli ett parti som helst pratar om hårdare straff och mer satsningar på poliser och fängelser. Även Liberalerna har i hög grad övergett liberalismen och blivit ett statsauktoritärt parti. Här finns med andra ord en lucka att fylla, nog måste det fortfarande finnas en del väljare som vill ha ett parti som står upp för liberala värden? Ett parti som driver frågor om integritet, ökat självbestämmande, mindre byråkrati och som slår vakt om mänskliga rättigheter?
Beroende på vem C väljer till ny partiledare kan de antingen komma att skrota löftet om att aldrig samarbeta med SD (precis som andra högerpartierna redan har gjort) eller så kan de gå tillbaka till att samarbeta vänsterut. Oavsett vilken sida de väljer lär det bli hårda konflikter och mycket tal om att svika sina ideal. Men om de väljer Tidölaget så riskerar de också att bli ytterligare ett stödhjul i det projekt som har som övergripande mål att minska migrationen och göra Sverige så ogästvänligt som möjligt för invandrare. Väljer de vänstersidan kommer de å andra sidan att få brottas med V, men där har de trots allt en större chans till inflytande. Även om delar av S under senare år har gått vänsterut har Magdalena Andersson länge visat att hon mycket hellre gör upp med C än med V.
Av dessa skäl borde valet vara enkelt. Med vänstersidan har de trots all möjlighet att åtminstone driva igenom delar av sin politik, även om det säkert kommer bli tufft. Med högersidan riskerar de att, precis som L, dö sotdöden och bli ihågkommet som ännu ett av de partier som öppnade dörrarna för blåbrun fascism.
Skribentens namn är tillagt i rubriken kl 16.46 den 24 februari 2025. /Syre
Tysklands brandmur ser än så länge ut att hålla.
Det skulle behövas en brandmur mot Sverigedemokraterna också.
