Det måste gå att hålla två bollar i luften samtidigt: Att stödja Ukraina militärt så länge som det behövs samtidigt som Sverige aktivt verkar för fred och nedrustning. Men just nu förefaller det omöjligt. Det ensidiga och kortsiktiga mantrat om mer pengar till militären stör mig. Krigsmakten är som ett slukhål som aldrig ger sig. När vi anslöts till Nato skulle försvarsanslagen höjas till 2 procent av BNP. Nu är det nya bud igen; 3 procent, och även 5 procent har nämnts. Vem vet var det stannar någonstans?
Så länge som Putin krigar måste vi fortsätta att stödja Ukraina på alla sätt, även militärt. Men utgångspunkten kan inte vara att Putin och hans regim ska vara för evigt. Är det något historien har lärt oss så är det att det kan svänga snabbt, särskilt i Ryssland. Efter Stalins död 1953 gjordes en omedelbar och total omsvängning; statsterror byttes mot töväderspolitik. Glasnost och perestrojka kom också oväntat, liksom sedermera den plötsliga omsvängningen mot chockterapi och den rövarkapitalism som nu råder i Ryssland.
Var finns planen för vad som ska hända den dagen då Putin trillar av pinn eller blir avsatt av intern opposition? Eller – för den delen – ett vapenstillestånd uppnås efter förhandlingar? Ska Sveriges linje då vara evig kapprustning? Fortsatt vapenskrammel kommer bara att bygga in nya spänningar och latenta hot om nytt militärt våld. 1980- och 90-talets stora överenskommelser om nedrustning visar att det går att ha ett annat fokus än bara mer vapen. Under 1990-talet minskade världens militärbudgetar kraftigt och både stora mängder av kärnvapen, medeldistansrobotar och kemiska vapen skrotades eller monterades ned.
Det känns överflödigt att påpeka det, men kom ihåg att det finns inget så miljöskadligt som krig och upprustning. Israels krig mot Gaza har ödelagt merparten av området, förgiftat vattendrag och mark, orsakat enorma utsläpp av tungmetaller och gifter rätt ut i Medelhavet, för att inte nämna de enorma mängder av växthusgaser som Netanyahus bomber medfört. Israels krig har ”helt och hållet dödat alla element av liv”, sa den palestinska miljöförespråkaren Abeer Butmeh på klimatkonferensen COP 29 i fjol.
Här i Sverige vägrar Försvarsmakten att offentliggöra klimat- och miljöpåverkan av sin verksamhet. Men vi kan lugnt konstatera att den svenska militären utgör en av våra värsta miljöförstörare: Det är bara att addera miljöeffekterna av militära övningar, ammunition, buller och utsläpp från lastbilar, fartyg och flygplan (ett JAS-plan lär under tio minuters flygning släppa ut mer än vad en svensk personbil gör under ett helt år).
Planeten och vi människor har fått nog av krig. Var är visionen om fred idag? Världen måste kunna bättre. Jag önskar att Sverige kunde vara förnuftets röst i detta.
Solen som värmer.
Elon Musk och ”Doge” – nyliberalismens triumf.
