Just nu pågår Gothenburg Horse show. Det är mässa och världscup, tävlingar och uppvisningar. Det är hästfest, med hästen i centrum. Eller? I bakgrunden till alla större ridsportevent skvalpar numera den pågående välfärdsdebatten i hästvärlden, med sina envisa frågor kring hur tävlingshästarna egentligen mår.
Passande nog släppte Aftonbladet nyligen ett utförligt reportage som framför allt handlar om dressyrhästars välmående. Det är ett i raden av många reportage som visar upp en sport som helt har tappat fotfästet i etiska frågor. Bilderna i reportaget visar hästar som rids med sporrar som sparkas i magen och hårda drag i munnen. Att hästar är oerhört känsliga i sina munnar, att det som påverkar tungan i mångt och mycket påverkar resten av hästen, verkar helt ha glömts bort i dagens tävlingsformat. För de ryttare som syns på bilderna kom nyligen etta, tvåa och trea i en stor internationell tävling. Deras ritter bedömdes vara några av dem som är på högst nivå i hela världen. Det är något oerhört skrämmande och skevt med det.
Det är tydligt att förståelsen för hästars kroppspråk är gravt korrumperad i hästvärlden. För en person som inte sysslar med hästar syns det direkt att det här är hästar som far illa. Men domare och ryttare avfärdar det som ”ögonblicksbilder” som inte säger någonting om själva ritten. Varför man tycker att sådana ögonblicksbilder skulle vara okej vill man inte motivera – tvärtom blir det ofta väldigt tyst när de viktiga frågorna ställs. Personligen har jag inga ögonblicksbilder på min egen häst där hans mun ser ut att klämmas sönder, men sen utger jag mig ju inte heller för att vara ryttare på elitnivå och har inget intresse av tävling. Tydligen är det här en sak som bara eliten förstår sig på.
Det är intressant att följa hur ridsporten krackelerar inifrån av den här diskussionen, och det ska bli spännande att se vart det leder. Det är en identitetskris utan like, där ett av de senaste argumenten för sportens fortlevnad ironiskt nog varit att påstå att hästar helt enkelt vill tävla. Efter att etologen Renate Larssen sa att hon tror att hästar inte vill tävla i Nyhetsmorgon i TV4 i höstas var det många som blev upprörda. Varför? I sin uppföljande text Do horses want to compete? gissar Larssen att det helt enkelt är ett sätt för ridsporten att försöka motivera sin egen existens i takt med att välfärdsdebatten fått allt större utrymme. För om det är så att hästar faktiskt vill tävla, ja, då är det ju bara att fortsätta som vanligt. Än har dock ingen faktiskt kunnat bevisa vetenskapligt att hästar skulle vilja tävla. De vetenskapliga studier som finns, och som Larssen hänvisar till i sin text, visar att hästar generellt är ganska omotiverade att arbeta för människor. Får de välja vill de hellre vara utomhus ihop med andra hästar.
Så när eliten nu samlas i Göteborg uppmanar jag till eftertanke: Var inte rädd för frågan om huruvida hästen faktiskt tycker det är kul att tävla eller inte. Var nyfiken på den, gör din egen bedömning. Eliten har ju uppenbarligen noll koll, så lita på din egen förmåga att upptäcka hur hästarna faktiskt mår. Hästvärlden behöver en radikal förändring, och den här identitetskrisen kan förhoppningsvis leda till att vi faktiskt får det. Ju fler som ifrågasätter hur systemet premierar lidande, desto större möjlighet att göra skillnad. Vi behöver inga tävlingar, i synnerhet inte på elitnivå. Vad vi däremot behöver är sätt att samexistera som respekterar att olika arter har olika behov – och det gäller naturligtvis inte bara hästar, utan alla andra arter också.
Allt fler regleringar av tävling sker med hästvälfärd i åtanke.
Den fortsatt utbredda tystnadskulturen inom ridsporten.
